det finns många som kommer dö utan att se gräs igen


   Jag tänkte att varför inte ta den korta vägen hem, den genom kohagen? Kul var det. Men lite jobbigt. Och småkallt. I en snödriva höll jag på att fastna, drivan verkade vara bottenlös trots mina 85 cm långa ben (mätt på innersidan liksom, om någon skulle få för sig att kontrollräkna).

   Kom hem genomblöt och djupfryst från lår till vrister, men ack så lycklig. Jag sälkar att vara i snö. Märk förresten väl att fötterna inte var blöta trots det tveksamma skovalet. Inte ens strumpbyte krävdes.



   Se så fint. Far har tydligen solat idag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0