hej
Det är en sådan dag då höstjackan plötsligt blev för kall och vinterjackan blev lagom. En eftermiddag i oktober med kompakt höstdimma. Horisonten försvinner bort i det luddiga vita som ligger tätt över Kalmarsund. Vid Kalmar Centralstations cykelparkering har de blöta lövmassorna på marken blivit så djupa att lukten från dem känns kvävande.
Det råder full aktivitet på bangården. Öresundståget mot Köpenhamn avgår om några minuter och flera resenärer med stora väskor skyndar mot vagnarna. Den fuktiga luften väter omärkbart deras hår och ytterkläder. Det förväntansfulla ljudet av rullväskornas hjul mot marken blandas med motorbuller, höjda röster och snabba klackskor som rusar förbi. Barnfamiljer stressar och pensionärer krånglar med rollatorer.
Utanför en vagn står två personer och håller hårt om varandra. Kvinnan är något kortare än mannen. Hon har sitt ansikte pressat mot hans hals, hans ansikte är riktat nedåt och han blundar. Deras stillhet är påtaglig i rusningen på perrongen.
På perrongen står även Amanda Lidman, 24 år, med en stor ryggsäck vid fötterna. Hennes hållning är stel, den rosa halsduken är hårt dragen runt halsen och mössan långt nedtryckt. Blonda hårtestar sticker ut runt ansiktet. Hon väntar på sin väninna, tillsammans ska de ta tåget hem till barndomsstaden Malmö. De båda studerar på Linnéuniversitetet och för första gången den här terminen ska de åka hem över en helg.
– Det ska bli jättekul! Jag har en massa saker planerade så det känns nästan lite pirrigt och nervöst, säger Amanda Lidman.
Ett skarpt ringande hörs plötsligt, ett tåg ska strax ankomma till stationen och bommarna fälls därför ned. Samtidigt visslar en konduktör, tåget mot Köpenhamn avgår alldeles snart.
Inne i stationshuset, byggt 1874, är situationen annorlunda. Stillheten är ett faktum. Det luktar starkt av cigarettrök och människokropp. Kylan utomhus har fått de väntande resenärerna att tränga ihop sig, armar mot armar och ben mot ben. Prasslet från vinterjackorna överröstas av de frusna suckarna inifrån höstjackorna. En kille lyssnar på musik i sin telefon, diskanten från musiken hörs genom hans hörlurar. Killens mungipor är riktade nedåt och hans blick stirrar på en punkt i golvet.
På en av bänkarna sitter Claes Mattsson, 67 år. Han väntar på bussen som ska ta honom till Länssjukhuset. Det är åtta minuter tills bussen går. Han kliar sig sakta under den rutiga kepsen med öronlappar och suckar tyst.
– Det är dags för hälsokontroll. Egentligen skulle jag ha cyklat men det var så förbaskat kallt idag. Då är det bra att man kan ta bussen i stället. Nu är det bara sex minuter kvar, säger Claes Mattsson.
Bara några minuter har förflutit på Kalmar Centralstation, men ändå har alla möjliga känslor rusat förbi. Stress, separationsångest, tristess, förväntan, nervositet, avslappning, glädje och ledsamhet.
Alla dessa känslor som utspelats på denna plats i 137 år har satt sin prägel. Vem du än är så är det omöjligt att lämna Kalmar Centralstation oberörd.
