ingenspeciellen

   För ungefär ett år sedan skulle jag, mamma och Hannes åka till Stockholm. Vår resa sammanföll med att mammas jobb skulle dit. Så i en minibuss färdades vi tillsammans med 20 förskolelärare, fröknar och rektorer. Jag och Hannes satt tillsammans, och vi fick såklart det minsta sätet i hela bussen. Som bekant är jag ju 181 cm lång, därför fick jag inte plats med benen. Så jag och mor bytte plats.
   Det var därför jag satt bredvid min mammas chef och Bredaryds rektor under några timmars bussfärd. Och hon kallade mig Linnea hela vägen. Och jag sa inget. Och nu är jag framme vid grejen.
   Jag är nämligen så väldigt mån om att människor ska trivas i mitt sällskap, att de ska ha det trevligt och gå därifrån med ett glatt humör. Jag vill så förtvivlat gärna att människor ska må bra tillsammans med mig. Därför kunde jag inte berätta för denna kvinnan att hon begick ett sånt småpinsamt misstag, jag ville inte att hon skulle bli generad eller känna sig obekväm.
   Så är det.