ingenspeciellen

   Här är ett sjukt fint pianostycke. På riktigt så är det asså... Underbart. Kommentarerna till den här låten på youtube är fyllda med kärleksförklaringar och vissa kommentarer finns det även med stolta förklaringar om hur tårar frambringades. Tårar, ett tecken på att den här låten verkligen betyder något för personen. Vi som inte grät kände inte lika mycket.
   När är det egentligen bra att gråta? Till musik iallafall. Till böcker. Till filmer kan väl kännas sådär, men ändå okej. Och med bra menar jag att det är passande på något sätt, det ger ett bra budskap att en viss person grät till en viss sak.
   Men om man säger att man grät sönder sig när pojkvännen gjorde slut? Om man har kvar hjärtat och hans namn på sin msn skitlänge? Det är inte okej.
   Varför är det så? Ibland är känslor okej ibland är de skitbra och ibland är de åthelvete fel, pinsamma och patetiska. Kärlek är väl ändå det finaste som finns, man borde vara så stolt över att vara kär. Istället döljer man det in i det sista, för att plötsligt få explodera då man vet att kärleken är besvarad. Eller så döljer man den inom sig tills man lyckas kväva den. Samma sak som när pojkvännen gör slut, genast måste man skynda sig att samla in alla bevis på att man har varit, fortfarande är kär.
   Som Chris Martin och Coldplay säger.

   if you love me
   won't you let me know?