vi kallar den Åsabacken
Här i Hånger där jag bor finns en dörrfabrik som heter Snickar-Per, på Snickar-Per brinner det flera gånger om året. Men det är inte Snickar-Per som är stommen i detta inlägg utan vad som finns på Snickar-Pers baksida.
Den allra största, fetaste pulkabacken du kan tänka dig. Så var det iallafall när man var liten, svettig unge i termobyxor och dunjacka. Tänkte berätta om ett minne från den här backen. Inte om det när jag flög 8 meter med en luftkudde, eller när vi rullade jointar med hushållspapper och torrt gräs utan om en annan grej.
Vi var ett gäng som åkte i backen. Jag hade ett nytt tefat, någon hade en dubbelpulka, någon snowracer, vissa dödslängtare "ett plast", ingen hade dock stjärtlapp av förklarliga skäl (det är töntigt och det sprutar in snö innanför byxorna för instoppningen som mamma hjälpte en med hade åkt ur redan under första åket). Iallafall, vi hade trevligt där och så.
På vägen till backen skymtar plötsligt en ensam figur, dragandes på en pulka modell -89 typ. Rosa, en gång röd, numer blekt. Vi kallar denne kille Frits. Frits kom där ensam, med en mycket oldfashion pulka i släp. Vi studerade alla Frits lite nyfiket, vad skulle han göra? Eller asså, han skulle ju åka det fattade vi också, men hur skulle det gå med denna pulkan? Frits påbörjade den mödosamma klättringen uppför backen, hela tiden tigandes. Äsch, tänkte vi, kommer aldrig att funka med en sådan pulka. Frits nådde toppen av backen, inte mellanavsatsen som vi åkte ifrån utan toppen, the top of the tops. Han placerade pulkan i rätt riktning, placerade sig i pulkan, fixade termobyxor och vantar. Sen åkte han.
Och du store.
Vilket åk.
Den rosa pulkan följde det utsedda spåret spikrakt, det gick vansinnigt fort och Frits satt fruktansvärt stadigt. Pulkan klarade sig över branten, genom isen, över guppen och sen ut på det plana. Vilket åk.
Frits reste sig, tog pulkasnöret och gick sin väg.
Och där stod vi. Med O-munnar och X2000 åkredskap. Trodde vi.
Kanske att minnet har förskönats genom åren, men jag lovar att allt inte är taget ur luften. Frits finns, pulkan fanns (finns?), Åket genomfördes.
Den allra största, fetaste pulkabacken du kan tänka dig. Så var det iallafall när man var liten, svettig unge i termobyxor och dunjacka. Tänkte berätta om ett minne från den här backen. Inte om det när jag flög 8 meter med en luftkudde, eller när vi rullade jointar med hushållspapper och torrt gräs utan om en annan grej.
Vi var ett gäng som åkte i backen. Jag hade ett nytt tefat, någon hade en dubbelpulka, någon snowracer, vissa dödslängtare "ett plast", ingen hade dock stjärtlapp av förklarliga skäl (det är töntigt och det sprutar in snö innanför byxorna för instoppningen som mamma hjälpte en med hade åkt ur redan under första åket). Iallafall, vi hade trevligt där och så.
På vägen till backen skymtar plötsligt en ensam figur, dragandes på en pulka modell -89 typ. Rosa, en gång röd, numer blekt. Vi kallar denne kille Frits. Frits kom där ensam, med en mycket oldfashion pulka i släp. Vi studerade alla Frits lite nyfiket, vad skulle han göra? Eller asså, han skulle ju åka det fattade vi också, men hur skulle det gå med denna pulkan? Frits påbörjade den mödosamma klättringen uppför backen, hela tiden tigandes. Äsch, tänkte vi, kommer aldrig att funka med en sådan pulka. Frits nådde toppen av backen, inte mellanavsatsen som vi åkte ifrån utan toppen, the top of the tops. Han placerade pulkan i rätt riktning, placerade sig i pulkan, fixade termobyxor och vantar. Sen åkte han.
Och du store.
Vilket åk.
Den rosa pulkan följde det utsedda spåret spikrakt, det gick vansinnigt fort och Frits satt fruktansvärt stadigt. Pulkan klarade sig över branten, genom isen, över guppen och sen ut på det plana. Vilket åk.
Frits reste sig, tog pulkasnöret och gick sin väg.
Och där stod vi. Med O-munnar och X2000 åkredskap. Trodde vi.
Kanske att minnet har förskönats genom åren, men jag lovar att allt inte är taget ur luften. Frits finns, pulkan fanns (finns?), Åket genomfördes.
Kommentarer
Trackback
