ingenspeciellen

   Mm. Idag är verkligen en svacka. Kattens försvinnande är som en nål som just stuckit hål på den ganska välfyllda och välmående ballongen jag lyckats bygga upp här. Sakta pyser det välmående ut och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Det är inte så att jag längtar hem, jag är mer... trött. 

   Jag har varit här i fyra veckor imorgon. Och just idag, i och med katten, så känner jag det i kroppen. Känner att det faktiskt har varit jobbigt att vänja sig vid ett nytt liv under dessa veckor. Att inte kunna prata, att inte kunna förstå, inte kunna regler, inte hitta någonstans, att lära sig nya rutiner, att lära sig ett nytt liv. 

   En sak om man börjar ensam, i egen lägenhet och ensamt liv. Eller om man är flera. Men jag är ensam, jag slungas in i andra människors liv utan att ha en aning om vad det ska handla om. 

   Det kräver så sjukt mycket av en. Mer än vad man kan förstå.

   Det handlar om så oerhört många saker, från allra minsta till allra största. Men det är de allra minsta som är svårast, de som är självklara för alla andra men som jag omöjligt kan veta. Vilken dörr ska jag använda? Kan jag ta mer mat? Får jag äta när ingen annan gör det? Får jag ge djuren mat? Får jag gå ut med hunden? Kan jag duscha när jag vill? Tycker de att jag stör på kvällarna? Tycker de att jag gör ett bra jobb överhuvudtaget?

   Jag har verkligen en dipp idag. Så det här med den hästen som "ska bli min". Mamman kom in här och pratade om betalning innan. Jag förstod inte hälften och kände mig osäker inför resten. Jag vet inte vad det är för häst, vet inte om jag kan rida den, vet inte om jag kommer tycka det är kul, vet inte hur ofta jag kommer få rida den, vet inte om jag bara kommer rida runt runt i ridhuset, jag vet ingenting! Och så ska jag bestämma om jag "vill ha den" och isåfall, så hur vi ska göra med betalningen.

   Så just nu saknar jag Mitt Liv lite. Det som jag kände så väl för 4 veckor sedan.