ingenspeciellen

Just hemkommen ifrån detta.

Vid sånnahär tillfällen så önskar jag att jag vore tuffare. Att man var en sån som var med om bra grejer och sen gick vidare i livet mot nästa bra grej. Men nej. Jag är en blödlg och mesig töntjävel som är totally ruined efter detta. Förstår inte hur jag ska gå vidare. Hur det ska kännas meningsfullt att leva vardagen.

Det är som om jag inte har något skal. Jag blir uppäten av det som händer. Vid slutet kastas jag ut söndertuggad och slafsig. Stapplar iväg med stirrig, psykadelisk blick.




Förresten kan man ju undra varför bilden på oss ser ut så. Jo, det var ju lite roligt att han var så kort jämfört med mig. Så jag står på tå och han knäar. Detta var den oseriösa bilden. De seriösa var jag för ful på. Svårt att prestera vid dessa lägen alltså. Man ska le, hålla ögonen öppna, ha vita tänder, sträcka på sig och så vidare. Samtidigt som MAN HAR DANIEL ADAMS-RAYS ARM RUNT NACKEN.

Det går ju ba inte.





När jag körde hem mötte jag en räv. Det var också coolt.