ingenspeciellen

   Hjehje. Jag har ont nu. Smärtan är min nye vän.
   Igår när jag kom hem från skolan och bytte om till mina beloved mjukisbyxor så tog jag på mig dem samtidigt som jag gick ur rummet. Därför är det kritiskt läge precis i dörröppningen. Det är därför mitt vänstra knä söker sig mot den sylvassa ("sylvassa") dörrkarmen. Jag lovar att det känns som om den smällen skar ända in till benet.
   Någon timme senare leker jag med hunden. Springer (lite stelt pga ovan) runt i huset i en väldigt töntig stil och hon springer efter, glad över uppmärksamheten. Så inne i ett rum där vi har väldigt glatt (asså halt) trägolv och en ullmatta, där måste jag göra en snäv sväng runt hunden så att hon inte ska få tag på mig. Därför tappar jag fotfästet på denna matta som glider i väg och jag faller handlöst rätt ner i golvet - på mitt andra knä.

   Som sagt. Smärtan och jag, new bff:s.