ingenspeciellen

   Då var det över, allt vad student heter. Och jag undrar bara, vart är ångesten alla talar om? Vart är saknaden efter kompisarna och skolan? Ångesten över att framtiden är helt blank, var är den?
   Jag sitter bara här och är så jävla nöjd med att ha upplevt den bästa tiden i mitt liv.
   Sista veckan i skolan. Klasströjor, röj i matsalen, sista lektionerna, sista proven, lämna in nyckeln. Allt det var så skönt, att på riktigt avsluta 12 år i skolan.
   Sen åkte vi till Ayia Napa och hade en världbäst vecka. Jag känner en sådan tacksamhet gentemot alla som jag på något sätt umgicks med där, ni är så bra och jag tycker om er så mycket.
   Men samtidigt, trots att det var så sjukt bra, saknar jag inte detta, allt var ju bara en avslutningsprocess på skolan, och samtidigt en start på något nytt, något mycket större.
   Hemma från Ayia Napa, vilodag, bal, vilodag med klassmys, student. Bästa dagarna ever. Man är så lycklig, man mår så bra och man är så oerhört stolt och nöjd. Och jag älskar alla jag träffar. Jag är stolt över att känna dem jag känner, stolt över att ha så fina människor i mitt liv.
   JaA, vad vill jag säga egentligen? Att jag inte känner någon saknad trots att jag just har upplevt den hittills finaste tiden i mitt liv. Jag är bara så sjukt taggad på att fortsätta, för nu vet man hur bra livet kan vara.
.

.
Finaste tiden hittills, inte finaste tiden ever.
Vi ses hörrni. Jag älskar er.