ingenspeciellen

Verkligen allt.

(spela låten)

För några månader sen trodde jag att min framtid skulle fara åt helvete. Jag trodde att allt skulle skita sig och att jag skulle sitta på studentdagen utan godkänt projektarbete, körkort, solbränna, gäster, jobb, champagne, fin klänning eller lycka.

Jag har aldrig haft en sådan ångest. På riktigt så trodde jag inte jag skulle lyckas med något, allt kändes för stort och för mycket.

Jag lämnade in projektarbetet och fick MVG. Kul, men känslan varade inte länge. Gropen var djupare än man trott, liksom.

Sen tog jag körkort den 5 maj och plötsligt kunde jag dra ett djupt andetag och leva. Jag kunde fortfarande inte se ljuset, men jag kunde andas för ett tag.

Tiden gick och man fortsatte som i blindo, med blicken endast riktad ner i marken. Ingen längtan fanns, allt handlade om nuet. Nationella prov, biologiprov, matteprov, fysikprov. Varje dag kunde jag bocka av något på min lista, men varje dag skrev jag också till något nytt. Att trampa vatten, inte komma framåt.

De gånger man riktade blicken uppåt, framåt - vad fanns det där? Inget.

Så plötsligt fick jag jobb. Inte vilket som helst heller, utan jag kommer att flytta till Danmark och jobba där i ett år. Slumpen eller kanske ödet gjorde att jag registrerade mig på en hemsida för au pairer, och fyra dagar senare fick jag det bekräftat att jag i början av Augusti kommer åka till Fyn, Danmark och jobba som au pair och hästskötare hos en dansk familj.

Och det var väl egentligen lösningen. Framtiden fick ett fokus, skärpan kunde ställas in och kortet var klart för fotografering.

Fotograferingen skedde dock först idag, när jag lämnade in mitt allra sista prov under hela gymnasietiden. Känslan nu, av att vara färdig, den är sjuk. Detta är vad man har längtat efter sen man visste vad student var. Jag är där nu. Jag är klar. Och jag mår så jävla bra.

Hej livet! Hejdå "framtiden", hej nutiden!