ingenspeciellen

Efter föregående inlägg tänkte jag NÄE NUFAN SKA HAN ÄTA.

Det gjorde han också... Men jag var tvungen att hålla fast honom. På riktigt. Jag var tvungen att dra honom ut i köket, trycka ner honom på stolen och sen hålla fast den med hela min kropps resurser. Han skrek som ett kolikbarn.

Sen cyklade vi till simhallen, där gick det jättebra. Jag simmade en kilometer och var helslut efteråt.

Sen skrek sonen hela vägen hem (5-6 km) för att han hade ont i benen. Jag lovar att han skrek hela vägen hem. Han grät inte en tår, han bara skrek.

Ikväll är vi bortbjudna till sjubarnsmamman (min favorit) för att äta. Barnen åker med henne snart tror jag, själv ska jag vänta på pappan som är ute med traktorn.

Eller jag vet inte. Jag kanske har fattat fel.

Jag orkar ändå inte resa mig från soffan atm. Har fortfarande samma ansikte som på bilden.

Jag rapar klor dessutom.

Har inte ätit sen 14.

nu tog all energi slut