ingenspeciellen

Jaha jaha jaha.

Jag trivs så bra på mitt arbeit. Fritidspersonalen kallar mig för en i ordinarie arbetslaget, de är roliga, barnen är bra och bla bla bla. Jag trivs och då fattar ni hur läget är.

Och därmed får jag ofta frågan om jag ska bli lärare eller? Eller bara kommentaren om att jag borde just det. För jag är tydligen redan så bra med kidzen.

Hör man dessa kommentarer ett tag så upptäcker man plötsligt ett svagt frågetecken i ett hörn. Jag kanske borde..?

Det känns så jobbigt då! Blir arg och liksom frustrerad. Förstör inte för mig! Jag har ju min dröm som är så klar och så fin och så bra och så drömmig. Att vara lärare är inte en dröm. En dröm är inte att sluta på en gymnasieskola i en fett tråkig stad. Det är ju VERKLIGEN INTE en dröm. Men jag skulle vara en sån jävulskt bra lärare. På riktigt alltså. Så himla bra.

Men jag vill ju inte? Men jag borde kanske? Istället för att ge mig in i typ världens hårdaste bransch aka mediebranschen. Men det vill jag ju? Men borde kanske inte?