ingenspeciellen

Åkte ju mycket buss när jag hade kryckorna. Många lustiga situationer där alltså.

Till att börja med: jag ska aldrig mer sätta mig på handikapp-/pensionärsplatsen. Aldrig mer sitta där som ung och frisk. För när man kommer in i bussen, stelbent och smärtad, och ser en blonderad fjortis sitta på den platsen med stirrblick bortanför mig, FAN vad irri man blir då. Den platsen är inte till för henne utan för dem som behöver den och herregud vad man behöver den ibland. Även om man kan sitta på en "liten" plats så är det inte säkert att man hinner längre än till just den platsen innan bussen börjar köra. Och ni kan ju själva prova hur enkelt det är att gå i en mittgång med ett och ett halvt ben eller med två fett darriga sådana. Okej.

Till att fortsätta med: tanter. Gud så gulliga. När man sätter sig bredvid dem på retardplatsen (den från ovanstående stycke) blir det bonding på hög nivå alltså! En eftermiddag satte jag mig bredvid en tant, dock hade jag hörlurar i öronen. Efter någon minut ser jag i ögonvrån hur hon ser uppfordrande på mig. Jag tar ur lurarna.
"Vad sa du?"
"Nej, jag sa ingenting", säger tanten. "Men jag undrar vad det är du har gjort?"
"Jaha. Ja, alltså... Jag har skadat mitt knä lite."
"Jasså?"
"..."
"...?"
"Ja, det har gått ur led."
"Jahaa, ja det har mitt också gjort en gång i tiden! När jag var ung så bla bla bablablabalalaaaablabalba..."
"... Okej..."
"blaablablablbalblaaa och det är ju ganska kallt nu men snön har ju ändå inte kommit än man får vara glad så länge det inte är halt blablablalalaaaaaaaaaaaaaa...."














"...Jag ska av här. Hejdå!!!" sa jag. Vältrade mig upp ur sätet och kryckade ut från bussen.