låt oss tala om rädsla
Den finns för alla och den känns troligen lika för alla. Men den uppenbarar sig vid olika tillfällen för alla.
Låt oss tala om rädsla.
Att springa uppför vår trappa en mörk kväll till exempel. Vilken jävla puls man får de sista stegen. Det KAN ju komma någon bakifrån, fast egentligen kan det ju INTE det. Men i hela mitt liv har jag ju levt i den skräckfyllda tron att just i det ögonblicket när man rusar uppför trappan från den mörka nedervåningen - då KAN det komma någon och gripa tag i en bakifrån.
Denne någon då - vem är det? När jag var yngre såg "en mördare" ut på följande sätt: svart kroppsstrumpa i latex, grönt ansikte, gula ögon och svart, blankt hår med spikes. I mina svaga och mest skräckfyllda stunder är det fortfarande just denne herre som uppenbarar sig inför mitt inre öga.
En annan sak som jag har lite problem med handlar om fötter och täcke. Jag klarar inte av att låta fötterna sticka ut nedanför täcket. Varför? Därför att om någon skulle gripa tag i mina fötter när de är så blottade, då skulle jag dö. På riktigt så skulle jag dö av skräck. Likadant om någon plötsligt stod lutad över mig när jag försöker somna. Omedelbar död. Iallafall tillfällig död.
För det finns ju rädslan som är på riktigt, den allra allra värsta. Den som vi faktiskt inte skulle kunna eller vilja överleva. Jag tänker att om man är osäker på vilken som är ens största rädsla - tänk då på de mardrömmar du minns.
När jag var liten handlade de såklart ofta om olyckor, pappa välte med traktorn, hela familjen blev kidnappade av en flock kor, jag och Linnea blev jagade av en förbannad bergsgetabock med mera. Nu när jag blivit äldre handlar mina värsta mardrömmar om att jag blir bortskickad från familjen mot min vilja.
En gång när vi var på Mallorca drömde jag om att jag blev satt på en buss och bortskickad till ett barnhem. Och för några år sedan drömde jag ju det där om när jag blev tvångsintagen på ett riktigt sjukt läskigt psykhem. Så nu tror jag att min största rädsla är att bli bortskickad mot min vilja och utan möjlighet att återvända till vanliga livet, och att de som väljer att de inte vill ha mig mer är min familj.
Visst vore det helt obegripligt fruktansvärt om min familj skulle dö, men jag tänker ändå att det inte är värst. För om de dör, då älskar vi varandra ändå. Om de skulle välja att skicka bort mig och låsa in mig - då är ju all kärlek borta. Och då vill jag inte vara med mer.
MEEEN att det skulle hända känns ju tack och lov väldigt ormligt.
Låt oss tala om rädsla.
Att springa uppför vår trappa en mörk kväll till exempel. Vilken jävla puls man får de sista stegen. Det KAN ju komma någon bakifrån, fast egentligen kan det ju INTE det. Men i hela mitt liv har jag ju levt i den skräckfyllda tron att just i det ögonblicket när man rusar uppför trappan från den mörka nedervåningen - då KAN det komma någon och gripa tag i en bakifrån.
Denne någon då - vem är det? När jag var yngre såg "en mördare" ut på följande sätt: svart kroppsstrumpa i latex, grönt ansikte, gula ögon och svart, blankt hår med spikes. I mina svaga och mest skräckfyllda stunder är det fortfarande just denne herre som uppenbarar sig inför mitt inre öga.
En annan sak som jag har lite problem med handlar om fötter och täcke. Jag klarar inte av att låta fötterna sticka ut nedanför täcket. Varför? Därför att om någon skulle gripa tag i mina fötter när de är så blottade, då skulle jag dö. På riktigt så skulle jag dö av skräck. Likadant om någon plötsligt stod lutad över mig när jag försöker somna. Omedelbar död. Iallafall tillfällig död.
För det finns ju rädslan som är på riktigt, den allra allra värsta. Den som vi faktiskt inte skulle kunna eller vilja överleva. Jag tänker att om man är osäker på vilken som är ens största rädsla - tänk då på de mardrömmar du minns.
När jag var liten handlade de såklart ofta om olyckor, pappa välte med traktorn, hela familjen blev kidnappade av en flock kor, jag och Linnea blev jagade av en förbannad bergsgetabock med mera. Nu när jag blivit äldre handlar mina värsta mardrömmar om att jag blir bortskickad från familjen mot min vilja.
En gång när vi var på Mallorca drömde jag om att jag blev satt på en buss och bortskickad till ett barnhem. Och för några år sedan drömde jag ju det där om när jag blev tvångsintagen på ett riktigt sjukt läskigt psykhem. Så nu tror jag att min största rädsla är att bli bortskickad mot min vilja och utan möjlighet att återvända till vanliga livet, och att de som väljer att de inte vill ha mig mer är min familj.
Visst vore det helt obegripligt fruktansvärt om min familj skulle dö, men jag tänker ändå att det inte är värst. För om de dör, då älskar vi varandra ändå. Om de skulle välja att skicka bort mig och låsa in mig - då är ju all kärlek borta. Och då vill jag inte vara med mer.
MEEEN att det skulle hända känns ju tack och lov väldigt ormligt.
Kommentarer
Trackback
