ingenspeciellen

Nu ringde det i telefonen. Var man än letar i hela min kropp så lovar jag att man inte kan hitta en enda reaktion på den signalen. Det finns inte en nervtråd i min kropp som tänkte rusa upp och lyfta luren. Jag gör det inte. Iallafall inte om jag sitter ner och det är andra hemma. Never ever. Never say never? Jofan, detta är never.

Från ovanvåningen hör man dock hur toadörren rycks upp och någon vrålar JAG TAR DET! Sedan hör man Hannes älgkliv dundra genom hallen mot telefonen. Kan inte förstå det. Varför vill man svara i telefonen? Det är ett mysterium.

Tänk när det är mormor. Då kan man ju lika gärna sätta sig ner och ta fram en bok. Eller när det är till någon annan än mig (96% av gångerna), då händer det ju aldrig att den personen finns i samma rum utan man måste alltid gallskrika MAMMAAAAAAAAA eller PAAAAAAAAAAPPAAAAA över hela huset eller kanske till och med hela gården vår. Så svarar personen ja? SKITLÅNGT bort och man ba DET ÄR TELEFOOOOOOON och den ba vem är det? och så vet man ju aldrig det JAG VET INTE!! sen blir det tyst och man vet inte om personen är påväg eller vad som egentligen händer? Så ser man personen komma långt bort på ägorna, då går man in till telefonen igen och ba JO hon kommer om en stund.

När man istället bara kunde suttit kvar.