golf

"Imorgon är det golf och jag bävar för mina sneda slag."

Det värsta med att vara ensam hemma med pappa är att jag tvingas agera ständigt bollplank för hans eviga golfsvada. Det går inte en dag utan att han pratar om golf, inte en dag utan att han tränar på sin swing och troligen inte en timme utan att han tänker på golf.

Hade jag inte fötts i den här familjen där både mor och far spelar, då hade jag aldrig tänkt på golf. Seriöst.

Nu tvingas jag lyssna på golfanekdoter, studera väderförhållanden, läsa golftidningar på toaletten, flytta på golfbagar när jag ska köra ut min cykel och så vidare i all oändlighet.

Det värsta är ändå detta eviga tjatande och dissekerande av senaste rundan. Känslan av det gråluddiga skynke som sakta halas ner mellan mitt medvetande och omvärlden när pappa sätter igång och berättar om lillfingrets vinkel, blicken, höften, utslagsposition vid tredje hålet och blaaaa bla blablab lablbalbalbaaaaaa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0