ingenspeciellen

Fyfan vad svårt detta är. Att flytta och bygga ett nytt liv.

Jag kommer ifrån en liten by på 800 personer, 15 km bort ligger en stad på 20 000 personer. Jag, mamma, pappa, storasyster och lillebror har alltid bott på samma ställe. En gård utan djur brukar jag säga. Det är pappas barndomshem och hans släkt är våra grannar. Vi snackar trygghet. Vi snackar att jag kan varenda träd i skogen runt vår gård. Jag känner igen varenda människa i byn. Hemma för mig är 800 relationer på sätt och vis. 800 relationer och stigar jag vandrat på i 19 år.

Jag lämnade det. Jag ville lämna det och jag lämnade det. Jag vill inte återvända.

Men förstår ni hur tungt det är? Hur ensam jag automatiskt blir? Att även om flytten var frivillig och efterlängtad så är förlusten enorm.

Jag hade inte riktigt räknat med detta. Inte riktigt förstått att jag skulle bli avundsjuk på alla som bor här på riktigt, alla som redan har sina stigar och relationer.



Jag vill att ni ska veta att jag har börjat världens bästa utbildning, jag har valt 100 procent rätt. Jag blir glad in i hjärtat av klasskompisarna, det kommer byggas så fina relationer. Mitt rum är finaste någonsin. Här finns alla förutsättningar för ett liv deluxe. Det kom bara inte automatiskt, förstår ni? Det är så in i helvete svårt och krävande.


Ni andra från JOM11 som hittat hit, ni kan väl komma till mig om ni känner likadant? Vi kan väl vara lite ledsna och slitna tillsammans och sedan samarbeta? Det vore fint.




Och alla hemma, alla i Växjö, Hjälmared, Oslo och så vidare. Ni ♥