ingenspeciellen

Man ska inte slänga sig med ordet ångest egentligen. Jag gör det alldeles för ofta. Pratar vilt om vilken ångest jag känner över småsaker.

Till exempel så twittrade jag nyss denna bild och skrev om den ångest jag kände i efterhand. Ångest över att ha hållt dyrgripen till telefon över öppet vatten bara för att fotografera en svan. Lite dumt, okänsligt liksom mot gänget med verklig ångest.

 

Ändå vill jag tala om ångest nu.

I går kväll när jag skulle somna låg jag som vanligt och lyssnade på Enya. Grävde ned mig mentalt i trånga utrymmen av tankar. Snårigt som fan.

Så slog det mig att ett av mina största problem i detta liv är att jag måste fånga dagarna, catch the moments och ba CARPE DIEMa ungefär tusen gånger så mycket mot vad jag gör nu.

Detta plötsliga ögonblick av klarsynthet ledde till följande beslut.

DAGS FÖR CARPE DIEM.

I dag var första dagen på nya livet då. Vaknade med hjärtat bultande, time for change.

 

 

 

 

Och föreställ er krisen inombords när jag åtta timmar senare inser att jag inte har en jävla aning om hur man carpe diemar.