ingenspeciellen

Subjektiv verklighet = min verklighet.
Objektiv verklighet = verklig verklighet.

I dag har jag tänkt. Legat i soffan med ett kompendium i rättsjournalistik på magen och funderat.

Kan det vara så ett hela ens mående baseras på hur väl man lyckas balansera mellan dessa två verkligheter?



*nu går vi djupt*




Tänk dig en dag när du sover länge, halvsover länge och ligger vaken i sängen länge. Du äter frukost i ett tomt kök och umgås bara med dina egna andetag. Din verklighet är så subjektiv som den någonsin kan bli. Vid den tidpunkten mår jag aldrig bra. Jag har vid den tidpunkten nästan garanterat en jätteångest. Någon specifik anledning finns sällan, jag mår bara kasst.

Varför?

Jag har geggat ned mig i den subjektiva verkligheten och det gör mig inte gott. För att må bra i själen behöver jag träda ur den subjektiva verkligheten och frottera mig i den objektiva. Mitt eget sällskap blir alltför inskränkt för att någon glädje ska frodas därinne. Jag behöver verklig verklighet. Mycket och ofta.

Det som gör oss människor till personer och inte robotor är väl däremot förmågan att uppleva och att leva i en objektiv verklighet? Så att tillbringa för mycket tid i den objektiva verkligheten kan inte heller göra väl för själen.





Balans är bäst. Heja lagom. Svenne 4ever.