ingenspeciellen

Det är torsdagen den 12 mars 1992 och klockan är 16:21. På sjukhuset i staden Värnamo ser jag ljuset för första gången. Jag vet inte om det var en härlig upplevelse eller inte, men den måste ju varit tämligen omtumlande. Efter några spännande dagar på BB upptäckte man att jag hade blåsljud på hjärtat. Så efter några spännande dagar kom några jättespännande dagar på sjukhuset i Jönköping. Sedan gick det över och jag har inte haft mer problem med det, tackar som frågar. De första två åren spenderade jag mestadels hemma på vår gård. Lekte i sandlådan, gungade, skrek, lekte med klossar och ja, lallade runt. Har inga större minnen från denna tid.

Vid två års ålder började jag förskolan. Det var goda tider. Mina fröknar hette Ann-Louise, Ann-Marie, Sofie, Hippe och så vidare. Det är ju mindre viktigt. Vad som är mer viktigt är exempelvis följande minne.

Jag är cirka fyra år gammal och det är lunchdags på Hånger Förskola, avdelning Hönan. Jag sitter bredvid mina kamrater och hetsar för att få mat snabbare. Någon ramsa ljuder säkerligen från våra mjölktandsglesa munnar. För att öka oväsendet har jag tagit upp besticken i händerna och slår dem i bordet med skaften. Olyckligt nog råkar fröken Karin gå alldeles för nära mina våldsamma händer och får därmed min gaffels spetsar i rumpan när jag ska ta sats till nästa hugg. Karin blir förbannad. Hon blir så fruktansvärt arg på mig. Jag kan än i dag känna den frätande ilskan i hennes blick som naglar sig fast i min.

Denna händelse har medfört att jag känner en skarp känsla av olust gentemot kvinnor med rakt, grått hår klippt i page. Ty detta hade Karin.

Nästa avgörande händelse i min förskolekarriär utspelar sig på utegården. Jag är fem år gammal och inser för första gången i mitt liv att alla kompisar inte är fem år gamla. Framför mig står ett långbord uppdukat med alla läckerheter en femåring kan önska. Glass, maränger, cola, fanta, chokladsås, rån, mer glass och kanske även utsökt grädde. Bordet är även dukat med festliga papperstallrikar, färgglada servetter och vackra serpentiner. Plötsligt öppnas dörren in till förskolan. Ut tågar alla mina kompisar med glädje i ögonen. Lydigt tar de plats vid festbordet och ser med lysande blickar på kalaset. Min blick lyser också. Efter barnen kommer två fröknar. De ställer sig vid varsin bordsände och tystar barnen.

- Alla ni barn är ju sex år. Och är man sex år så är man ju lite för stor för dagis. Eller hur?

Alla barn skriker JAAA i kör. Jag förstår inte riktigt. Kan man bli för stor för att gå i förskolan?

- För ni ska ju börja skolan efter sommarlovet, så stora är ju ni. Och i dag ska vi ha avslutningsfest på dagis för ni stora barn.

Barnen jublar återigen och avslutningsfesten är igång. Fem meter bort sitter jag på sandlådekanten med en Piggelin i näven. Jag är fem år gammal och det är ett år för lite.

Och min blick lyser inte längre.