ingenspeciellen

Idag på min PW längs havet (är djupt) var det översvämningar längs promenadvägen. Först isgata och sedan issörja och sedan iskallt vatten. Denna upptrappning gjorde att jag såklart inte insåg katastrofen förrän jag och mina icke-vattentäta skor befann oss mitt i den. Så jag löpte rätt igenom. Is i skorna och is i hjärtat för några ögonblick. Efter den värsta delen återstod snirklig isgata. 

Jag ba OKEJ, låt mig då göra dagens goda gärning. Varna mina medmänniskor. Alla som gick motsatt håll fick katastrofmeddelandet av mig:
"DON'T GO THERE! I'M SERIOUS?! YOU DON'T WANNA GO THERE!"
eller kanske var det:
"Eh hehe, det är jättemycket vatten där borta. Jag blev helt blöt om fötterna. Jättemycket är det."

Samtliga, även tanten med gångstavarna, tackade mig men fortsatte sedan rätt mot katastrofen. De tänkte gå runt.



Och visst. Jag klarade inte att gå runt. Men jag hade ju bara jävligt långa ben, kraftiga kängor och ett välarbetat balanssinne efter 10 års ridning. Dock ett instabilt knä ju. Så alla de andra klarade sig säääkert undan vatten i skorna.

Iallafall: de blev varnade. Av mig.

Nu har jag varit hemma i 20 minuter och fortfarande inte klätt av mig. Sjukt kallt idag.

MVH // tinar