ingenspeciellen

Skulle skriva en grej om en grej. Det var i stan och min cykel står vid stationen så jag skulle ta bussen dit. Missade den optimala med två minuter. Satte mig i kuren och tänkte på livet. När jag var klar med grejen skulle jag köpa med kinesmat innan cykelfärd hem.

 

Kollade twitter och hittade en bild från grejen jag skulle på. Det enda som syntes var gråa hår och regnjackor. Vafan, vår målgrupp som ligger mellan 18-30 skulle inte bli glad. Kvar på bänken, lade pannan i djupa veck.

 

Från ingenstans hördes så sirener av alla dess slag. Först kommer brandbil, sedan ambulans, brandbil, brandbil, polis. Två av tre kör upp på min gata, de andra på tvärgatan. Kall kåre.

 

Med kameran runt halsen och lillblocket i näven gick jag genom parken till bostadsområdet. Vid ett grannhus hade fordonen flockat sig och det var också allt som syntes.

 

Så där stod jag, journalisten i epicentrum.

 

 

Jag gick förbi och fortsatte mot mitt hus. Aldrig i hela mitt liv att jag tänker dokumentera andras olycka, om det inte för något gott med sig. Den människan jag är nu kan inte stå för sådan journalistik. De som "rastade sina hundar" utanför dramat - vad sysslar de med? Vad har de för rätt att glo? Ingen.

 

 

 

 

 

 

 

Och min cykel står kvar i stan och vad ska jag äta i kväll?