ingenspeciellen

Såhär ser det ut hemma hos mig just nu. Kolsvart eftersom det är Earth Hour. Intressant dock att jag är så grå i hela ansiktet. Ser ut som ett spöke/a gost. Dataljus är helt enkelt inget speciellt smickrande ljus.

Inatt sov alltså Anisette och Mathy över här. Vårt rum blev ett rum samlat av kroppsljud, från mitt tandgnissel till Annas sömnprat. Rolig twist var dock att hon numer pratar i sömnen på engelska! Alltid något.

Nu fick jag dock sälle. Det är en katt. Den där lysande fläcken mitt i är en kattrumpa.

Att jag överlevt denna dag fram tills nu kan vi tacka denna lilla grej för:



Ett oreokex. Eller om man vill vara på det viset: en oreocookie. Åt två styck innan jag åkte till stan och utan den sockerkicken så hade jag suttit på Willys parkering och gråtit nu.

Först när jag kom hem så låste jag ute mig. Utan jacka och i tidsnöd. UNDERBAR situation. Jag funderade på mina alternativ ett tag innan jag började med den ofta lönlösa proceduren att känna på alla handtag, vi har fyra ytterdörrar men använder bara en, följaktligen är de andra låsta. UTOM EN AV DEM JUST IDAG?!?! Eller den var låst men den var tydligen inte stängd, så jag ba öppnade den? Blev så himla lycklig.

Sen stressade jag in till stan för att hyra filmer och köpa mat. Inne på Hemmakväll när jag valt ut filmer så hittade jag inte mitt kort. Letade igenom min skinnpung flera gånger, rev i fickorna och kände sakta livsgnistan rinna ur mig. Hittade inget kort, bara 50 kronor som jag var tvungen att betala ändå pga en gammal skuld. Så hon lade undan mina filmer bakom disken medan jag återigen tänkte över mina alternativ. Denna episod slutade med att jag sprang till Tinas Ö för att låna Johannas kort. Tack igen ♥♥♥. Jag vet fortfarande inte var i helvete mitt egna kort har tagit vägen.

Sedan vidare mot City Gross trodde jag, men nej, istället råkade jag svänga in till Willys och fick handla där istället. Dåligt, eftersom jag gillar CG 1000 gånger mer än Willy. Därinne gick själva handlandet bra, men mitt hjärta började skena som det gör ibland. FAN så typiskt. Stod och höll andan skitlänge men det hjälpte inte. När jag stod i kassan kunde man se på min halsduk hur hårt och snabbt mitt hjärta slog. Kanske var det pga denna stress som jag valde en blomkasse istället för en vanlig.

På vägen hem låg det en jävla fucktard 5 meter bakom mig på FRI RAKSTRÄCKA.

När jag parkerat här hemma och skulle lyfta ur blomkassen så gick den sönder. Ner på gruset föll skinka, mjölk Anna Wahlins Coca Cola till ikväll, vattenkastanjer med mera.



Vilken dag va? Tur då att den inte är över än, för om en timme ska jag rida! Är fett glad för det. Och ikväll kommer Angela Wahlin och Mathy E för en sleepover.

När mor och far kommer hem ska jag ge dem en eloge för deras jobb här i huset. För OMFG vilket sjukt slit det behövs för att få värme i detta hus?!

Vi får värme genom att elda ved i en vedpanna och GUD så trött jag är på att knöla ner två tidningspapper i två mjölkkartonger, tända på dem, vänta tills det tar sig, lägga in ved. För att sedan lägga in ved igen 40 minuter senare. Och 40 minuter senare. Och 40 minuter senare. Och 40 minuter senare. Sen vill man sova? Och vaknar i iskyla.

Nu har jag iallafall eldat flitigt sen 15:30. Dags att duscha nu, för ja, varmvattnet kommer också därifrån.



Man kan se på min kinder här att elementen har kickat igång. Och nej, jag kan inte göra någon annan min för isåfall får jag påsar under ögonen. Fett trött.

Besöksstatistiken här då va. Just nu råder lugnet efter stormen så att säga. Stadigt nedåt är ju också en kurva..?

Just nu funderar jag på om jag ska duscha eller ej. Lite sent ja. Men hela jag luktar våffla efter att ha stekt (?) (heter det stekt?) våfflor. Att sova eller att inte lukta våffla?

Detta är bland det värsta jag vet:





Det är så fuuuuult att strypa sig själv med halsduken?! Vill du piffa upp dig med något i halsen så lär dig för FAN hur den ska se ut.

...På tal om ingenting.

Idag när vi var ute på middagsrasten gungade jag gungbräda med kidzen. Blev helt svettig av det och lyckades placera kidzen precis rätt för jämvikt så att alla studsade högsta möjliga.
Mitt i leken kom det dock en busschaufför som undrade varför vi inte kom till bussen?
Det visade sig att vi skulle på teater i Värnamo just då. Panik! 5 minuter senare satt klass F, 1 och 2 i bussen med sand i skorna, säckiga termobyxor och dyngsura vantar. Förutom pojkarna som nyss hade spelat bandy och därmed svettas - de åkte utan jacka.

På eftermiddagen stängde jag på fritds aka jobbade till 17:30.

Gick hem till ett tomt hus eftersom jag är ensam hemma, åt, eldade i vedpannan för att få värme och duschvatten, åkte in till stan för att handla 3 L mjölk, 4 avokado, Oreos och ett bröd.
Därefter körde jag till Sörsjö och hoppade runt med hästen Lee. Det var ganska kult men jag blev lite darrig på handen när hon brast ut i skeb inte mindre än 3 härliga gånger.

Sen åkte jag hem, duschade, åt och sen var det nu. Och såhär trött är jag:





Vet ni vad mer? Idag, då när jag är ensam hemma, då valde katten att få mask i röven. ASGÖTT att ta bort maskar från hans anus...........

Hej och gokväll.

Idag har varit en dag precis som alla andra.


...Förutom att övriga i denna familj lider av resefeber eftersom de ska till London inatt. Hemma igen natten fredag-lördag.

Så jag funderar lite på hur jag ska uttnyttja min situation utöver de vanliga grejerna (aka duscha med öppen dörr så man kan ha musik på, köpa god och dyr mat osv). En grej jag kommit fram till är att jag ska ta bilen till jobbet när andan faller på. Det tar visserligen 5 minuter att gå dit men att köra bil är det fan värt om man känner sig lite tröttis.

Av pappa har jag dessutom fått följande uppgifter:
- Ta in levererat gods (alltså grejer som lastbilar lämnar till hans jobb)
- Mata viltet, helst före 08:00 (alltså traska iväg bort mot en skog och hälla ut mat åt rådjur, harar m fl)

Gonatt.

Den finns för alla och den känns troligen lika för alla. Men den uppenbarar sig vid olika tillfällen för alla.

Låt oss tala om rädsla.

Att springa uppför vår trappa en mörk kväll till exempel. Vilken jävla puls man får de sista stegen. Det KAN ju komma någon bakifrån, fast egentligen kan det ju INTE det. Men i hela mitt liv har jag ju levt i den skräckfyllda tron att just i det ögonblicket när man rusar uppför trappan från den mörka nedervåningen - då KAN det komma någon och gripa tag i en bakifrån.

Denne någon då - vem är det? När jag var yngre såg "en mördare" ut på följande sätt: svart kroppsstrumpa i latex, grönt ansikte, gula ögon och svart, blankt hår med spikes. I mina svaga och mest skräckfyllda stunder är det fortfarande just denne herre som uppenbarar sig inför mitt inre öga.

En annan sak som jag har lite problem med handlar om fötter och täcke. Jag klarar inte av att låta fötterna sticka ut nedanför täcket. Varför? Därför att om någon skulle gripa tag i mina fötter när de är så blottade, då skulle jag dö. På riktigt så skulle jag dö av skräck. Likadant om någon plötsligt stod lutad över mig när jag försöker somna. Omedelbar död. Iallafall tillfällig död.

För det finns ju rädslan som är på riktigt, den allra allra värsta. Den som vi faktiskt inte skulle kunna eller vilja överleva. Jag tänker att om man är osäker på vilken som är ens största rädsla - tänk då på de mardrömmar du minns.

När jag var liten handlade de såklart ofta om olyckor, pappa välte med traktorn, hela familjen blev kidnappade av en flock kor, jag och Linnea blev jagade av en förbannad bergsgetabock med mera. Nu när jag blivit äldre handlar mina värsta mardrömmar om att jag blir bortskickad från familjen mot min vilja.

En gång när vi var på Mallorca drömde jag om att jag blev satt på en buss och bortskickad till ett barnhem. Och för några år sedan drömde jag ju det där om när jag blev tvångsintagen på ett riktigt sjukt läskigt psykhem. Så nu tror jag att min största rädsla är att bli bortskickad mot min vilja och utan möjlighet att återvända till vanliga livet, och att de som väljer att de inte vill ha mig mer är min familj.

Visst vore det helt obegripligt fruktansvärt om min familj skulle dö, men jag tänker ändå att det inte är värst. För om de dör, då älskar vi varandra ändå. Om de skulle välja att skicka bort mig och låsa in mig - då är ju all kärlek borta. Och då vill jag inte vara med mer.




MEEEN att det skulle hända känns ju tack och lov väldigt ormligt.

Igår köpte jag silverschampo. Vilken statement det är. JA MITT HÅR KÄNNS LITE VÄL GULT. När man går fram till en expedit på Åhléns och ber om hjälp så kan man ju inte undgå att lägga märke till det försiktiga getögat som kastas mot håret.

Dessutom sa en pojke på jobbet såhär häromdagen:
- Men asså Ellen... Varför är det så att du har gult hår och bruna ögonbryn?

Det var ju iallafall att gött att mina målade ögonbryn inte såg alltför hemmagjorda ut.



Så för allas trevnad köpte jag alltså en tub silverschampo för 105 jävla kronor.


Låt oss nu avsluta denna lördag med en kiwifågel som jag hittat hos min bästa blogg aka hanapee.blogg.se.



Hejdå!

Saker jag gjort idag:

• Sett på skidskytte
• Städat köket (torkat skåpsluckor och gnuggat med stålull MED MERA)
• Dammsugit
• Solat ute 40 minuter
• Rensat fågelholkar
• Tappat stegen på höften och nästan lipat
• Stått 2 meter upp på en stege med handen i en fågelholk när 1. brevbäraren kom och 2. en lastbil kom
• Gått på tur
• Lagat middag
• Gejmat Sims
• Klippt håret

Saker jag inte gjort idag:

• Blöttorkat golvet (som jag fick i uppgift)
• Burit tillbaka stegen, utan lämnat den halvvägs på fågelholksrundan eftersom jag ska fortsätta
• Lagat en god middag
• Klippt håret så det ser fint ut

Produktiv dag ändå. Bra Ellen.

Imorgon är det fredag.

När det är till exempel öråd i till exempel Robinson, eller något annat tillfälle när namn ska skrivas på lappar. Det händer ju ofta att namn är felstavade, vilket är förståeligt. Det ska vara Heléne och Sophia och Cenneth och Mischa och så vidare. Då är det ju lätt hänt att det blir Helen, Sofia, Kennet och kanske Misha.

Gott så.

Men! När det blir rätt?! När någon skrivit "Heléne" på en röst, hur fan gick det till? Det händer ju faktiskt också?! Har namnägaren då gått runt och stavat till sitt namn *ba så att alla vet*? Eller har någon på ett smidigt sätt lagom innan öråd frågat namnägaren hur dennes namn stavas? Och varför ens fråga när namnet oftast kan tydas ändå?




Hej, Helen heter jag, det stavas H-E-L-E med ´-N-E, lägg det på minnet är du gullig.





Blir så fundersam av detta. Varför blir jag det?

Det här med att jobba på sin gamla skola är ju ändå extremt tillfredsställande.

Att sitta i personalrummet till exempel. Ta del av onsdagsfikat. Lägga upp fötterna på bordet (har bara gjort det en gång under cirka 5 sekunder när jag var ensam därinne). Gå på personaltoan.

Att återskapa gamla relationer och lämna ett korrekt intrryck av sig själv. När man ser tjejerna i tioårsåldern som går på skolan blir jag generad, var jag sån?! JA, självklart var jag sån. Gympaskor i snöslask, tykig mot lärare och så sjukt lam. Vad skönt det är då att träffa alla lärare igen och visa upp hur mogen och klok jag är nu. Ställa allt till rätta.

Men det som är bäst av allt har vi här:



ATT HA EN NYCKEL! WOW! Alltså på riktigt WOW den känslan är så jävulskt fulländad. Från zero axcess till all axcess, det är en riktig egoboost.
Att gå runt med en nyckel på onsdagseftermiddagar när jag stängt fritids och är ensam i hela byggnaden, SÅ SKÖNT.



Dock att det enda jag gör är att bära in en pärlplatta i personalrummet. Men känslan ändå av mina möjligheter. Den är värd.

Hej Bella. Det har inte varit och det är inte så kul utan dig. Det vore fint om du kunde komma tillbaka.
Hejdå älskade du.