ingenspeciellen

Jag, mitt leende och min solbrända aura sitter ute i köket och pluggar. 2,5 timmar har gått sedan start och på dem har jag hunnit söka fem jobb, skriva klart ett skolarbete och göra en massa onödiga saker. ProduktiV.

 

Dock har jag inte gjort det jag verkligen borde göra, det vill säga ringa till Micke Sjukgymnast för att boka ny session. Orkar inte det. Någon måtta får det vara på produktiviteten. Eller hur? Vill inte blir rädd för mig själv.

 

 

Förresten har min önskelista blivit uppdaterad:

- Pappas vaktmästartjänster
- Presentkort på IKEA
- Presentkort på Stadium
- Klocka från Clas Ohlson
** - Brunkräm till ansiktet
** - Ringklocka till cykeln

Hej.

Denna dag började med att jag försov mig. Hetsklädde mig, hetsåt, hetssminkade och hetscyklade till Kalmar Tingsrätt. Satt som åhörare på rättegång i 2,5h. Cyklade hem snabbt som fan.

Hetduschade och hetsåt.

Stod upp på cykeln hela vägen tillbaka till tingsrätten. Gick på rättegång igen. Cyklade hem lite lugnare. Åt fläskfilén och potatiskroketter för tredje dagen i rad i något lugnare tempo. Hetsvilade i soffan 5 minuter.

Cyklade i normaltempo men ändå snabbt tack vare vårkänslor till skolan. Radiomöte 1,5h. Rullade sedan sakta hem.

Hemma tinade jag bär i 5 minuter på 750W i mikron. Det blev bärfest därinne.

Sedan hade vi spelturnering eftersom det inte var något sköj på TV. Först Yatzy (Ellen 2 - Mikaela 0), sedan pilkastning (Ellen 1 - Mikaela 1) och till slut Kalaha (Ellen 1 - Mikaela 1). ALLTSÅ VANN JAG TJOHOOOOO.


I morgon ska jag vakna 09:00, äta frukost och sedan skriva rättegångsreferat + artikel till hejkalmar.se hela dagen.

SMS till mamma: Igår gjorde jag rödlökschutney till fläskfilén! Haha

MMS från mamma (måste gå in på helabop.se/visamms för att se):



"Första middan 8)"

Åh. Lillfamiljen i uterummet. Hej!

Efter att ha klickat mig fram till Enya i går under en Spotifysession kan jag inte slita mig från henne.

*färdas mentalt tillbaka till 1997*

Jag är sex år och ligger i mamma och pappas säng. Febern river i min lilla kropp och hjärtat pickar. Persiennerna är neddragna men det disiga februariljuset letar sig in ändå. Kroppen behöver sova men febern ger mig ingen ro. Ropar efter mamma. Hon kommer in och klappar mig på den feberheta pannan med en sval hand. Hon rättar till täcket och drar den ihopkorvade pyjamasen till rätta. Hon vinklar persiennen så att rummet blir mörkt.

Hon trycker på PLAY på CD-spelaren och så hörs Enya i hela sjukrummet.

Mamma räddar världen. Mamma räddar min värld som så ofta förr.

*tillbaka till 2012*

Jag blir så känslosam. Lilla familjen Lindahl, så vi växt och frodats tillsammans med Enya i bakgrunden. Denna musik är för mig så bekant och trygg att jag blir alldeles knäsvag. Den är en del av min barndom och väcker sådana enorma minnen. Åh, den lilla familjen och tryggheten oss emellan och myset och trivseln och njutet och glädjen och jag älskar alltid er.

Och annars så lyssnade jag på denna låt så gott som varje kväll innan sömnen i två års tid.

Så godnatt.

Subjektiv verklighet = min verklighet.
Objektiv verklighet = verklig verklighet.

I dag har jag tänkt. Legat i soffan med ett kompendium i rättsjournalistik på magen och funderat.

Kan det vara så ett hela ens mående baseras på hur väl man lyckas balansera mellan dessa två verkligheter?



*nu går vi djupt*




Tänk dig en dag när du sover länge, halvsover länge och ligger vaken i sängen länge. Du äter frukost i ett tomt kök och umgås bara med dina egna andetag. Din verklighet är så subjektiv som den någonsin kan bli. Vid den tidpunkten mår jag aldrig bra. Jag har vid den tidpunkten nästan garanterat en jätteångest. Någon specifik anledning finns sällan, jag mår bara kasst.

Varför?

Jag har geggat ned mig i den subjektiva verkligheten och det gör mig inte gott. För att må bra i själen behöver jag träda ur den subjektiva verkligheten och frottera mig i den objektiva. Mitt eget sällskap blir alltför inskränkt för att någon glädje ska frodas därinne. Jag behöver verklig verklighet. Mycket och ofta.

Det som gör oss människor till personer och inte robotor är väl däremot förmågan att uppleva och att leva i en objektiv verklighet? Så att tillbringa för mycket tid i den objektiva verkligheten kan inte heller göra väl för själen.





Balans är bäst. Heja lagom. Svenne 4ever.

Natten till fredag sov jag knappt någonting på grund av kramper i hjärttrakten, vänsterarmens insida och vänster handflata. Har haft sådana anfall förut men de har alltid gått över efter bågra timmar. Den här gången började jag få ont vid 23 på torsdagen och 13 på fredagen hade jag fortfarande ont.

Såå jag ringde sjukvårdsupplysningen och blev uppmanad att ringa hälsocentralen, ringde dit och fick direkt tid.

Där träffade jag doktor L Fransson. Han förstod inte vad som pågick.

Han klämde på min rygg, min bröstkorg, min mage och hummade tyst. Kom till axlarna och ba "Ojdå. Du är lite onödigt hård i axlarna du."

Jag ba "no shit".

Undersökningen gick här över till en studie av hur spända mina muskler är, speciellt dem från nacken till brösthöjd. Eventuellt kan smärtan bero på nerver som till slut inte får plats i allt det spända.

Jaha.

Läkaren petade sedan på blåmärket på min kind och frågade vad som hänt. Jag har ingen aning på grund av stenfylla.

Så jag ba "Eeeehh... Jag... Har... Gååååått in i en glasvägg!!!". Vit lögn. Detta föranledde till att läkaren drog en hejdlöst skojig anekdot om när han gick in i en glasruta på McDonald's i Stockholm tre veckor efter en skilsmässa. Jag ba "ha ha hahahaha".




Cyklade hem sedan. Värsta vårvädret råder i Kalmar.

I dag när jag skulle äta FESTLIG LÖRDAGSFRUKOST och därmed blanda i frysta bär i yoghurten så var bärkartongen fastfrusen i mitt frysfack.

Mysterium!

Efter letande hittade vi fyra stora plastpåsar fyllda med is och i isen låg korridorens alla bestick. Våningen ovanför har haft bustime. Såklart drabbade det mig mest eftersom påsen i lådan över min hade läckt så att det var 2 cm is i botten av min låda = all mat satt fast.





Hämnd i natt.

I dag stod det läsdag på vårt schema. Åtta timmars läsning var det tänkt enligt schemat.

Jaha, tänkte jag och städade mitt rum, gick två timmars långpromenad, städade i köket, gjorde musikquiz, löste sudoko, ringde jobbiga samtal, ringde hem osv.

MEN VET NI?! Jag läste ändå en timme.

Båda strumporna ut och in. YES.

 

I lördags när jag checkade mitt rum en sista gång innan rumsfezten drog igång var jag ofc extra noga med ljudsystemet. Satte på partyblandningen och maxade volymen. Svängde lite på höfterna och ba jodå, det funkar.

Sedan gick det 2,6 timmar. Och jag skulle in i mitt rum för att sätta på musiken.

Då funkade inte ljudet.


"helvete"


Bytte eluttag men no, det hördes inget ljud.


"heeelvete"


Panikrusade ut i köket för att hämta Farfars Högtalare (aka gemensamma högtalare som står i köket som gammal boende fått av sin farfar).

<--- you know that kind

Med burkigt och sprängt ljud dansade vi limbo härinne till mitt discotema.


Dagarna gick sedan och jag har sörjt mina högtalare en del. Tänkte för en stund sedan att NÄE, jag ska nog mecka med dem lite. Kanske laga något inuti.


Fick tag på liten skruvmejsel.

När jag skulle bära med mig högtalarna till bordet märkte jag att jag plötsligt kunde lyfta dem oväntat fritt.





Sladden hade trillat ur.


"jaha"

Låt oss tala om långkörare till serier.

Gossip Girl.

Säsong 1 och 2 = yes. Sedan är karaktärerna slut. Alla har legat med alla och slut på teenage story.

Jag vet inte en enda serie som hållt i mer än 3 säsonger. Jo, kanske Grey's Anatomy men det är på håret.

Varför? För att vanliga liv är för ospännande. I serier komprimeras ett helt livs upplevelse till en TV-säsong och när Serena van der Woodsen börjar leva sitt femte liv så kräks vi på henne. Hon goes out of character till slut. Karaktären blir så utmjölkad att den tappar all trovärdighet och kvar står en skådespelare.








Jahaja. Det var några små tankar jag hade.

Under frukosten idag utspelades följande situation:

Vid köksön
Ellen. Dricker gott kaffe. Äter god yoghurt och god macka. Läser bra DN.

I soffan
Rörmokare, ~50 år. Väntar på sin kompanjon. Har solen i ögonen. Rotar under soffbordet efter sysselsättning. Hittar Veckorevyn - läser.

Stämning
En lätt känsla av ombytta roller.

Okej, så låt oss tala om kvällen igår.

Det blev ganska hårt.




Jag har åtta stora blåmärken, ett av dem på kinden. Jag har ett sår i ena fotsulan efter att ha trampat på ett gem. Jag saknar en 1x1 mm stor del framtand.

Resten är ganska oklart.


MVH:

Och såhär i efterhand ser jag ju att dessa glajjor sitter väl högt upp.

Om det är någon som undrar vad Linnea Lindahl pysslar med om dagarna så kan jag uppdatera er om följande: Hon befinner sig i Vang Vieng, Laos. Där sitter hon i en simring hela dagarna och feztar.

HEJ VAD GÖR NI? FIRAR NI HELG ELLER?




Idag är det terminens viktigaste dag här på Psyket (byggnaden jag bor i). It's time for THE Rumsfest. Äggklockan startar 19:00, då kör vi första rummet och första temat och första drinken i 20 stenhårda minuter. Sedan ringer klockan och proceduren upprepas i rum två osv till rum nio.

Känsla inom mig: Oro, nervositet, rädsla. Why? Det ryktas om spritfest i varje rum. Jag kommer bli så jävulskt odräglig. Alltså på riktigt så känner jag rädsla inför kvällens fylla. Den kommer bli priceless.

Vad som emellertid inte varit priceless är mitt tema. GUUD alltså det hamnade nog på cirka 400 kronor. Herregud. Oh my god. Mon dieu.



Om jag får feeling ikväll kanske jag tar ett kort på mitt tema. Det är dessutom som uppgjort för att spela in en film. Vi får se.

JAHA, så vad har det hänt för skoj idag då?

Hela förmiddagen och lunchtimmarna var jag hemma och tvättade samt såg på Får vi följa med samt töjde jeans då.

På bussen till skolan satt jag bredvid det fettigaste håret jag någonsin skådat. Vet ej om det var en man eller kvinna som bar det, kunde bara fokusera på håret.

I skolan brände jag en CD-skiva och gick på ett redaktionsmöte.

Efter skolan åt vi hemmagjord pizza för att fira Julias namnsdag. Dock blev jag tilldelad mittenbiten av degen så följaktligen blev min bit minst eftersom både bananer och mangobitar invaderade min bit. STÖRIGT!




Aa och sedan gick jag hem i snökaozet och sedan var det nu.

I morgon ska jag till sjukgymnastiken. Träning på fri hand eftersom sjukgymnasten är ledig. Ska gå loco på alla maskiner. Inte sprita av efter mig osv.

I dag fick jag hem nya jeans på posten. Därför har jag ägnat den senaste timmen åt töjning. Gör olika gymnastiska rörelser för att få jeansen att passa.

Med andra ord är jag ledig från skolan.

Hejdå.

Det är VÄRSTA SNÖKAOZET ute. Snöar sketamycket + plusgrader = succé. *ta det försiktigt i trafiken*.

Gött då att jag är ledig både onsdag och torsdag. Jobbade så pass stenhårt med mina radioinslag i skolan idag så att jag blev klar med dem. Inleder ledigheten med tvättid imorgon 08:00.

Annars så: här bor jag:

I dag har jag, med den goda Felicias hjälp, fått tag på en mobiltelefon. Så alla ni som läser detta, ni som är mina närmsta, ni kan ju skicka ett sms till mig. Samma nummer. Skriv bara ert namn eller något mer om ni vill.

Okej?

Nu har jag bara fyra kontakter och det känns lite tråkigt.



Och PS. Tack Livia för ♥presenten.

I veckan har jag varit känslosam varje kväll eftersom jag längtat så mycket efter varm och vällagad mat. Detta har resulterat i tre GROVA matkomor denna helg.

I fredags: lamm och potatisgratäng
I går: kotlettrad och blomkålspuré
I dag: resterna i en 60 minuters matsession

Efterrätt på det och jag är slut som människa.

 

Fasar över att min studentbidragsanpassade storlek på magsäcken töjts ut under helgen.

 

Tar tåget till Kalmar 20:11. Tar bussen till älskade Psyket (bor där alltså) 22:20. Kommer hem lagom till del 2 av kvällens Wallanderfilm.

Över julledigheten tog jag med mig så jävulskt mycket packning hem till Hånger. Använde cirka en fjärdedel av kläderna.

Därför tog jag med minimalt med packning denna gång. 1 st datorväska, 1 st specialväska med inspelningsutrustning till radion i (skolarbete) och 1 st handväska. I denna handväska aka skolväska hade jag rullat ihop en två tröjor, ett par byxor och underkläder. Fast inga strumpor för det har ju mamma.

DÄRFÖR kan jag nu på hemresan till Kalmar ta rullväskan och fylla den med saker jag inte fick med mig hem efter jul. Såsom matlådor med mors mat, kläder jag knyckt ur Linneas garderob, nya lakan (eftersom jag tagit sönder ett hemma) osv.





Kan inte dra någon slutsats utav detta. Men det känns bra i alla fall.

När min mobil blev stulen sa mamma via skype att allt är lugnt, här hemma finns ett helt lager med gamla mobiler. CHILLLLL tänkte jag och beställde hem ett nytt simkort.


Nu: ingen av mobilerna fungerar.




Så har du en telefon + laddare över får du gärna höra av dig.

okej hejdå

Det är katastrof runt mitt huvud. Duschade här hemhemma innan. Mamma hade nytt schampoo från Aussie. Jag tog rejält.

Och nu!

Mitt hår går knappt att ta i ty det är så mjukt att det flyger iväg från fingrarna. Jag ser numer EXAKT ut som Sunes mamma Karin. Särskilt eftersom jag fönade det innan så att det råkade böja sig inåt. YEEES.




Tidigare idag var vi i stan, jag, mamma och pappa. Jag gav bort personal shopping session till pappa i julklapp så den var det dags för. Efter åttatusen provade jeans köpte han ett par från JC med häng på, haha.

EVERYBODY GET UP SINGING!
Eller: everybody getups oh yeah - som jag sjöng för cirka tre år sedan.

Jag har nyss varit på sjukgymnastiken. Idag fick jag göra allt själv, utan min mästares vakande öga. Pumpade på lite extra i en av maskinerna så lillbenet darrade likt en abstinenshand. Blev trött och fick blodsockerfall. TUR DÅ att man är så förberedd att man packat ned två skinkmackor i väskan. Satt helt ensam i skolans cafeteria och åt dem. Tänkte att jag kunde låtsasgreja med mobilen samtidigt men NEJ vissa har ju ingen mobbe = satt där och bara åt macka som ett retard. 

Sedan gick jag till en datasal och där är jag nu. 


Vi har tenta om 30 minuter. Jag har knappt övat någonting för jag tappade bort mitt anteckningsblock i måndags. 




Happy go lucky me klockan 15 ska jag åka till Värnamo/Hångeeeh. 

Det är torsdagen den 12 mars 1992 och klockan är 16:21. På sjukhuset i staden Värnamo ser jag ljuset för första gången. Jag vet inte om det var en härlig upplevelse eller inte, men den måste ju varit tämligen omtumlande. Efter några spännande dagar på BB upptäckte man att jag hade blåsljud på hjärtat. Så efter några spännande dagar kom några jättespännande dagar på sjukhuset i Jönköping. Sedan gick det över och jag har inte haft mer problem med det, tackar som frågar. De första två åren spenderade jag mestadels hemma på vår gård. Lekte i sandlådan, gungade, skrek, lekte med klossar och ja, lallade runt. Har inga större minnen från denna tid.

 

Vid två års ålder började jag förskolan. Det var goda tider. Mina fröknar hette Ann-Louise, Ann-Marie, Sofie, Hippe och så vidare. Det är ju mindre viktigt. Vad som är mer viktigt är exempelvis följande minne.

 

Jag är cirka fyra år gammal och det är lunchdags på Hånger Förskola, avdelning Hönan. Jag sitter bredvid mina kamrater och hetsar för att få mat snabbare. Någon ramsa ljuder säkerligen från våra mjölktandsglesa munnar. För att öka oväsendet har jag tagit upp besticken i händerna och slår dem i bordet med skaften. Olyckligt nog råkar fröken Karin gå alldeles för nära mina våldsamma händer och får därmed min gaffels spetsar i rumpan när jag ska ta sats till nästa hugg. Karin blir förbannad. Hon blir så fruktansvärt arg på mig. Jag kan än i dag känna den frätande ilskan i hennes blick som naglar sig fast i min.

 

Denna händelse har medfört att jag känner en skarp känsla av olust gentemot kvinnor med rakt, grått hår klippt i page. Ty detta hade Karin.

 

Nästa avgörande händelse i min förskolekarriär utspelar sig på utegården. Jag är fem år gammal och inser för första gången i mitt liv att alla kompisar inte är fem år gamla. Framför mig står ett långbord uppdukat med alla läckerheter en femåring kan önska. Glass, maränger, cola, fanta, chokladsås, rån, mer glass och kanske även utsökt grädde. Bordet är även dukat med festliga papperstallrikar, färgglada servetter och vackra serpentiner. Plötsligt öppnas dörren in till förskolan. Ut tågar alla mina kompisar med glädje i ögonen. Lydigt tar de plats vid festbordet och ser med lysande blickar på kalaset. Min blick lyser också. Efter barnen kommer två fröknar. De ställer sig vid varsin bordsände och tystar barnen.

- Alla ni barn är ju sex år. Och är man sex år så är man ju lite för stor för dagis. Eller hur?

Alla barn skriker JAAA i kör. Jag förstår inte riktigt. Kan man bli för stor för att gå i förskolan?

 

- För ni ska ju börja skolan efter sommarlovet, så stora är ju ni. Och i dag ska vi ha avslutningsfest på dagis för ni stora barn.

 

Barnen jublar återigen och avslutningsfesten är igång. Fem meter bort sitter jag på sandlådekanten med en Piggelin i näven. Jag är fem år gammal och det är ett år för lite.

 

Och min blick lyser inte längre.

Nu har jag haft kalla händer i fyra dygn. Googlar det och inser att jag har hjärnhinneinflammation. JAHA det var det livet nu kommer jag dö bara sådär hejdå alla det var gött att känna er.

Idag stod jag bredvid två personer på stationen. Den ena var sinnebilden av en kattkvinna. Långt och stripigt hår, den största fleecejackan jag någonsin sett (välfylld) och ingen haka. Den andra var en så grå man att jag inte minns hur han såg ut. I alla fall. Kvinnan sa:
- Näe, man har ju vatt och gjort stan osäker du vet. Gått till Arbetsförmedlingen och sånt.



Jag vände mig om, gav henne kardan och ba I KNOW WHAT YA MEAN SISTAH!

Alltså: HAHAHAHAHA.

Jag tror jag har haft den bästa helgen någonsin på detta ställe. Har sällan skrattat så mycket eller varit med om så otippade grejer.

I fredags var vi på en sjuk hemmafest där den ena blev mer dyngrak än den andra. Allas hjärtan råkade öppna sig och mental pictures flödade när det plötsligt blev privatsnack.

I går var det inflyttningsfest i huset bredvid mitt. Tänkte stanna där hela kvällen eftersom det är snöstorm och köldkaoz ute. Men nejdå. Istället befinner jag mig på O'learys dansgolv mitt i ett slagsmål, får en rosa drink i håret och på tröjan och ett slag i huvudet, min mobil blir stulen men jag kan inte sluuuta skratta.






Mår så bra.


+går inte på droger

Mamma: Men stackars Marie då. Vilken miss!
Jag: Det var väl ganska väntat.


Anledningen: se på hennes kläder. Inte fan vinner man röster och sympatier på en sådan outfit. Brudarna blir ilskna, kvinnorna ännu ilsknare, kidsen tycker det är tight och fult, killarna och männen röstar inte.

Vilka dagar jag har alltså. Guldlysande och skimrande. Den senaste veckan har jag gjort detta hela tiden:

• Varit i skolan och producerat radio. Säger sig självt - är det skolarbete eller helhjärtat nöje? Denna vecka har jag sänt 5 timmar. Jodå.

• Gått. Det har snöat nästan konstant i tre dygn nu = svårt att ta biken. Därför går jag överallt och hela tiden. Så jävla mediterande att mitt sinne är glasklart 24/7.

• Krälat i soffan i allmäna TV-rummet. Alla borde bo i korridor någon gång i sitt liv. Vilket häng. Det enda jag gör när jag är inne på mitt egna rum är att sova och toaletta.

• Tränat på sjukgymnastiken. Haha. Igår var jag så tidig att det bara var jag och 4 sjukgymnaster inne på gymmet. Mellan dem pågick en diskussion om vems byxor som var skrynkligast.

• ... och inget mer. Eller jo: festar. Och tackar gud över att ingen i umgänget lägger upp bilder på facebook.

OJ OJ OJ, det är så kallt här. 7 minus och mina fönster pallar inte trycket. Saknar hälften av hasparna och det blåser vindbyar härinne. Vindbyar med köldgrader!

Dock har jag inte elementen på högsta värmen.

Nänä, vissa har ju tvångstankar så eftersom jag vet att det ska bli ännu kallare i helgen så spar vi på krutet. Hold your horsez.






Nu tänkte jag ta på mig alla kläder jag har och gå ut och leka katastrof. Ni vet, vilse i skogen, asmycket snö, ropa HJÄLP och sedan känna oövervinnerlig glädje när man återvänder till civilasitionen.

Detta om detta hejdå.

Efter hemkomsten från London tänkte jag att fortsättningen på januari ska vara vit. Följaktligen har mitt liv aldrig genomgått en sådan svart månad.
Varje helg. Dubbelhelgg. Onsdagar. Tisdag och även en måndag. Helt sjukt.
I lördags hade jag verkligen inte tänkt dricka. Så sent som 21 satt vi i soffan och ba näääe sängen nästa kanske. Mot alla odds hamnar vi både på Sjösjukan och O'learys. Hemma halv fyra tjohej.

Inte okej av mig.




...







... Men eftersom januari tog slut igår så kör vi på dubbelhelg igen. Denna gång med gott samvete.

Förra veckan skulle jag premiärse Äkta Människor på svtplay.

Igår skulle jag se avsnitt 2. Insåg då att det avsnitt jag såg förra veckan var avsnitt 2. Hade missat avsnitt 1.

Såg iallafall 1 igår. Ska se 3 nu.