ingenspeciellen

Såhär tuffa är det inte många som är. "Ååå men det är bara för kameran", tänker ni. Men näe! Faktiskt inte. Hörlurarna har jag för att ljudet blir så mycket bättre med dem, dessutom hör man inget annat. Luvan är på därför att jag ligger degigt bakåtlutad när jag kollar på webb-TV. Och är luvan i nacken blir det knöligt - därför har man den på.

Så detta är ingen kameraattityd.

Jag är cool på riktigt.

... Ehe

Detta är ju jättepinsamt. Varför gillar ingen den här statusen? Tycker ni inte det är positivt att jobben trillar in för mig? Unnar ni mig inte det?

Av alla hundratals människor som kunde se den så var det ingen som gillade det budskapet. Så deppigt! Och pinsamt.

Dagens uppgifter: ta mig till Hångers brantaste backe och springa uppför den minst 10 ggr. Skära pumpan med Hannes (hann inte det igår).

Arbetslös? Ja tack.

Tydligen kan man numer säga att msn är sååå last year. Den enda som är online är Steeve från Kanada som är online 24/7 och har haft samma status sen just last year.

Som ni ser har jag ändrat lite idag, kände att kollaget däruppe påminde alltöfr mycket om DK. Så bort med det. Mitt problem nu är dock varför vissa inlägg lyder under typsnittet Arial och andra under Times New Roman. Svara på det!

Linnea, jag googlade på Kensal Green. Det ser ju jättefint ut!

Okej. Inatt drömde jag om Daniel i Idol. En bra dröm.

Och idag när jag ser honom är jag typ förälskad?! Fnissar och blir helt sådär bubblig. Vad fjantigt! Så mesig jag känner mig!

Men det är ju ett sant faktum att man kan drömma sig till känslor. En gång drömde jag att en lärare nästan våldtog mig. Jag kunde inte se honom i ögonen på flera veckor efter det, för jag kände sånt äckel gentemot honom.

hihihiiihihii

Kattens nya namn är numer Bulten. Ibland även Bult Bultsson. Fyi.

Det blev något fel med mina linser innan när jag duschade, så nu har jag glasögon.

Man måste beundra de personer som har glasögon på heltid. Den irritationen jag känner när man känner glasögonen sakta glida ner på näsan, den kan inte jämföras med mycket.

Aa. Det var meningen att jag skulle skriva lite mer, men nu vill mamma ha hjälp i köket så farväl.

Nu har jag anmält intresse på 5 lägenheter i Göteborg. Har en stark känsla av att det inte hjälper mycket. Det kommer bli sjukt svårt att få till något slags boende där.

Och så bokade jag Londonresa 22-25 november. Kul att jag ska köra dit själv med en liten bil. Så vuxen är jag typ.

Förresten så är vårt trådlösa internet fortfarande ur funktion, därför kan jag inte använda min laptop och det är därför ni inte har fått en bild på mig på länge. Jag vet att ni saknar det, men det är bara att *stay strong*

Whuuule Bihanna
Bihanna whuuule haabeeey

Så lät det idag. Båda barnen sjöng glatt med nya "ord" för varje omgång. Minns man inte den tiden med glädje? När man älskade en låt men inte kunde texten så man körde på lite hittepå. De försökte alltså sjunga Rule Britannia.

Jag minns att jag älskade Pretty Woman men kunde inte ett ord av texten, så jag hittade på ord till den. Idag vet jag inte om det är min hittepåord eller den riktiga texten som kommer när jag sjunger den.

Jag minns också Johannas version av... Okej... Hittar inte låtens titel när jag googlar på texten... Hon sjöng iallafall såhär "It was an itchy bitchy teenie weenie KORV". Där tog det slut.

Och nu känner jag bara... Hur går texten till den låten egentligen? Jag sjunger "It was an itchy bitchy teenie weenie yellow poka that bikini".

Eller nej. Jag sjunger inte den låten. Det har jag inte gjort på minst 5 år.

Men! Ett riktigt praktexempel: Låten "Cause I'm burning". Jag och Lina H sjöng "Kooossan Beeernie.."

Jag är glad. Riktigt glad. Jag sitter inte och ler för mig själv, men jag springer istället för att gå. Inuti mig känns det som om jag precis har tagit ett djupt andetag. Jag längtar inte efter framtiden, jag tar vara på dagarna.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att ni ska förstå. Men jag är bara så välmående. Det är fint inom mig. Jag har en sådan fin känsla av att ha kommit till ro.

Det gör mig gott att vara här.

Sen jag flyttade hit har jag blivit vuxen, och jag gillar det. Jag gillar att jag handlar vuxet, agerar vuxet och till och med ser vuxen ut.

Jag gillar att vakna på morgonen, ta på mig min mössa, gå genom stallet och sedan in i huset. Möta de som är vakna och säga Godmorgon.

Jag gillar känslan av att barnen skiner upp när de ser mig, känslan av deras kramar. De kan ljuga och vägra och fuska. Men de vet att när de är glada, då är jag glad, och då finns jag där.

Jag tycker om att bo på det här stället. Jag uppskattar saker som blommorna i mitt rum, hönsflocken, höloftet, rummet  som är fyllt med hönsmat, kaninmat och läskburkar, sjubarnsmamman som har hästar här, att hämta posten, när man skrattar åt något vid matbordet, de femtio/sextio/hundra kanalerna på TV:n, det alltid välfyllda kylskåpet, gå promenader med hunden.

Jag har funnit en ny vardag som jag trivs med. Jag har ett jobb som inte känns som ett jobb. Här gör jag samma saker som om jag bott hemma, men jag får betalt för det.

Och det utvecklas hela tiden. Just nu känns det avlägset att stanna till Augusti, men när jag kom hit kändes det avlägset att stanna till Oktober.

Imorgon har jag varit här i två månader. Jag ser fram emot att det ska bli fler.