Det blev riktigt bråkigt idag på vårt cykeläventyr. Allt från "snälla då jag kan väl få köpa en salami" (sant! av alla saker som önskades så var salami en av dem) till "JAG TÄNKER INTE CYKLA DEN DÄR VÄÄÄÄÄÄÄÄGEEEEEEEEEEEEEEEEN!!!!!" (vrål som hördes över hela byn, slutar med föräldrasamtal, illvrål, kast med liten cykelhjälm, sparkningar i marken och lip under 5 km cykling). Så skulle vi ju laga middag ikväll. Tacos bestämde jag. Tråkigt nog så sa pöjken att tacos var det absolut värsta han visste, han hatade det över allt annat och han tänkte inte äta det. Slutade med att han åt tre tortillas med fyllning. Flickan åt fyra. Totalt gick det åt 1 kg köttfärs på fyra personer (pappan var inte hemma). Alla blev ägda av min matlagning.
Nu ska jag och doggen ta vår kvällspromme. Han håller i detta nu på att bygga bo i min säng.
Tömmer min plånbok för jag har så många nya kort som ska i den. Så finner jag den här inköpslistan. Här kan ni se roliga saker. Pappa skriver bara med stora bokstäver. potater - potatis, sort: King Edward v-fil - vaniljyoghurt göck - mjölk, Hannes sa göck när han var baby miniralvatten - Hannes vill ha mineralvatten alltså
I min plårre hittade jag dessutom kvitton från när vi var på Laserblast. Goda minnen, god seger!
Här är Mango och Tango. Mango är den lille. Den lille som är så luddig och mjuk att man blir tårögd. Se på hans oskyldiga blå ögon, hans vikta öron, hans små tassar. Se!
Se och njut av Guds härlighet, någon var på gott humör då han skapade kattungar. Och jag vill inte låta så himla relli (religiös) som jag nu gjorde. Men ändå. Tussen ovanför är underbar.
Den sista augusti är här och jag tar på mig jeans för första gången sen... Slutet av maj. Det känns sådär helt klart. Känns också sådär att löven börjar falla. Vad är det för likhet mellan nordiska träd och tjejerna på Playboy Mansion? De är nakna största delen av året he he heee.
Lägg märke till min modebloggsbild.
Varför jag är såhär välklädd? För jag och lillkillen ska cykla direkt till stan efter hans skola. *vEcKAnS HäNdELsE*. Vi ska handla mat till tacosen jag ska laga ikväll. Vet inte hur jag kommer palla att cykla med honom bland bilar och trafikljus, men det märker vi.
Åt en riktigt skitfrukost idag dock, så jag måste äta nu igen innan jag hämtar honom klockan 12:30.
Jag har fått en vakthund! Han sitter utanför min dörr i ur och skur på sin lilla fasta rumpa. Ibland springer han över vägen för att leka lite på åkern, men oftast sitter han just där.
Här är hans viktigaste uppdrag hittills. En padda kom för att inkräkta innanför hans vaktrevir. Själva vaktingripandet missade han dock, vi blev alla lite förskräckta över paddans storhet.
Jag har nog aldrig fått så mycket post som de här senaste veckorna, ironiskt nog. Brev från försäkringskassan, skatteverket, familjen, danska kommunen, danska sjukhuset, organdonationesgrej, brev från banken och massa mer. Och jag fyller i dem lite på måfå och retunerar dem sedan med en osäker hand. Vet inte rikgit vad jag fyller i men än så länge har jag ju varken blivit arresterad eller utvisad så det går nog okej...
På tal om organdonation då. Numer har jag alltid med mig ett sånthär kort:
Och inuti det står det hur jag ställer mig till organdonation:
Man får alltså ta mitt hjärta, mina njurar, mina lungor, min lever, min tunntarm och min bukspottkörtel. Man får inte ta min hornhinnor eller min hud. Innan man tar någonting alls så ska detta dock godkännas av min familj.
Så nu vet ni det. Att jag tycker organdonation är en sak som varje människa borde göra, det är sunt förnuft. Inre organ kommer du ändå aldrig få användning för igen. Yttre tycker jag kan kännas makabert, så det är inte samma grej.
Nej, nej och nej. Idag har jag skrikit "at the top of my lungs" till lillkillen. Nästan iallafall, måste prata med föräldrarna ikväll om lite grejer. Så att han är jobbig ovanpå det andra gör mig inte speciellt glad.
Men tack för era kommentarer. Tack!
Och det är tack vare dem jag kan ta ett sånthär spexigt kort med ett äpple.
Nu ska jag leta reda på en häst som vill äta äppelskrutten.
Mm. Idag är verkligen en svacka. Kattens försvinnande är som en nål som just stuckit hål på den ganska välfyllda och välmående ballongen jag lyckats bygga upp här. Sakta pyser det välmående ut och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Det är inte så att jag längtar hem, jag är mer... trött.
Jag har varit här i fyra veckor imorgon. Och just idag, i och med katten, så känner jag det i kroppen. Känner att det faktiskt har varit jobbigt att vänja sig vid ett nytt liv under dessa veckor. Att inte kunna prata, att inte kunna förstå, inte kunna regler, inte hitta någonstans, att lära sig nya rutiner, att lära sig ett nytt liv.
En sak om man börjar ensam, i egen lägenhet och ensamt liv. Eller om man är flera. Men jag är ensam, jag slungas in i andra människors liv utan att ha en aning om vad det ska handla om.
Det kräver så sjukt mycket av en. Mer än vad man kan förstå.
Det handlar om så oerhört många saker, från allra minsta till allra största. Men det är de allra minsta som är svårast, de som är självklara för alla andra men som jag omöjligt kan veta. Vilken dörr ska jag använda? Kan jag ta mer mat? Får jag äta när ingen annan gör det? Får jag ge djuren mat? Får jag gå ut med hunden? Kan jag duscha när jag vill? Tycker de att jag stör på kvällarna? Tycker de att jag gör ett bra jobb överhuvudtaget?
Jag har verkligen en dipp idag. Så det här med den hästen som "ska bli min". Mamman kom in här och pratade om betalning innan. Jag förstod inte hälften och kände mig osäker inför resten. Jag vet inte vad det är för häst, vet inte om jag kan rida den, vet inte om jag kommer tycka det är kul, vet inte hur ofta jag kommer få rida den, vet inte om jag bara kommer rida runt runt i ridhuset, jag vet ingenting! Och så ska jag bestämma om jag "vill ha den" och isåfall, så hur vi ska göra med betalningen.
Så just nu saknar jag Mitt Liv lite. Det som jag kände så väl för 4 veckor sedan.
En kattunge är borta. Min favorit. Jag letar överallt, hittar honom inte. Så säger någon: - Han kan nog ha trillat ner här, i detta lilla spännande hål som leder ner till en vattenansamling under huset. Har han trillat ner där så är han död. Det är på den nivån den här dagen ligger. Han har nog drunknat. Och jag saknar min älsklingstusse därhemma så att jag kan kräkas.
Give it up for: slikdag! Slik är alltså godis och slikdag går ut på att ett bord dukas upp fullt med slik och sen får man ta för sig. Här sätts min karaktär på prov.
Är ganska nöjd med den mängden jag åt innan jag gick och borstade tänderna. Men det kan helt klart bättras.
Nu kom sonen in på mitt rum och frågade om vi skulle kolla på film... Nja... Lite sent... Så vi bestämde att vi ska sitta på hans rum och lyssna på musik imorgon istället. När han frågade om jag glädjer mig till det så sa min mun ja. Okej...
Intressant förresten att 21:37 är sent, att jag känner i hela min kropp att jag vill sova. Denna dygnsomställning är ju inte okej. Men ändå ganska praktisk när arbetet startar 07 på vardagar.
Igår var det bedsteforældrerdag i barnens skola. Alltså en dag då mor- och farföräldrar var välkomna. Så det var 40 pensionärer och jag som kom till skolan för att lyssna på sång, få massage, bli rundvisade och för att äta av en gigantisk kakbuffé. Jag kände meningen med livet när jag såg alla kakor. Särskilt en sort tror jag var den godaste jag någonsin ätit. Typ brownie/kladdkaka/muffin. Höll på att dö både av lycka men också av alltför spänd mage mot slutet.
På eftermiddagen åkte jag, mormodern och dottern till havet och gick där en stund, åt glass och sånt.
Igårkväll var det även Talent 2010 på TV, kanal DR1. Då kom detta flickebarn dit för att sjunga:
Jag vet inte vad som är mest deprimerande. Hennes "outfit" med exempelvis rosa peruken, eller hur hennes mamma skrattar när hon inte går vidare.
Idag vaknade jag halv åtta och tänkte i helvete heller. Knep ihop ögonen, sov 10 minuter och upprepade sedan proceduren. Igen och igen och igen och ända till halv nio då någon knackade våldsamt på min dörr och ryckte i handtaget. Stapplade upp ur sängen och öppnade. Sonen meddelade att det var frukost. Jag sa nej tack och gick tillbaka till min säng. Lyckades sova till halv tio sen.
Hur deppigt är det inte att när man väl har sovmorgon som man ser fram emot hela veckan så vaknar man?
Det får mig att tänka på döden. Ja, faktiskt.
Ni vet i filmer när familjen har samlats vid sjukbädden för att ta farväl. De utbyter kärleksord, och sen blundar den sjuke och dör. Hur ofta tror ni att det är sådär egentligen? Att man kan dö när det passar? Hade det varit jag så hade det säkerligen gått en vecka ytterliggare därefter och sen hade jag dött när jag satt på toaletten.
hungern river i min kropp, annars så är allt på topp
Nulägets fråga/spørsmål, VAR ÄR ALLA?
Är totally allena, har varit det sen klockan 15 och har inte en aning om var alla är. Barnen kom hem med mormor för några timmar sen, men nu kan jag inte hitta dem i hela huset. Jag kan inte ens hitta hunden!
Bara mormoderns bil står här. Men var är hon? Och varför har inte de andra kommit hem?!
Klockan är dessutom 19:02 nu vilket är katastrof. 19 är vanligtvis middagstid här, något som jag bygger upp hela min dag efter. Därför är jag just nu så hungrig att jag håller på att trilla av pinnen.
Ajfan. Nu körde pappans utflyttade son förbi här med ett halmlass. Jag VILL INTE lasta mer halm!
Men va! Nu när jag gick upp för att stänga mitt fönster (inser att det aldrig kommer bli varmare än 17 grader på mitt rum/værelse) så såg jag att lampan i köket är tänd och att mammans bil är hemma!
Åh! Med nöd och näppe kommer jag än en gång bli räddad från svält. Love.
Den förvirrade känslan i detta inlägg beror på att jag är så FETT hungrig. Ska skriva mer sen om denna dag, som har varit lite utav en friday special edition.
Sätter nu på GA och väntar på att någon ska säga att det är mat. Räknar sekunder tills dess... Nästan.
Ensam längst ut på piren. Lutade mig mot fyren och läste en bok. Den var ganska dålig i och för sig, för att ta udden av idyllen lite.
Bogense hamn.
När jag låg på bänken och chillade med armen över ansiktet så kom det en hel holländsk familj för att kolla på utsikten. I säkert 10 min trängdes de längst ute på fyren där jag låg. Det var obehagligt.
Den lille havfrue Bogense Edition.
På vägen hem uppdaterade jag mitt snacksförråd plus köpte yoghurt. Danska riskakor går inte hem dock, de smakar bara ris...
Tror ni att jag kommer få muskler? Mer muskler alltså. Dels av allt cyklande fram och tillbaka, men också städning (svär att den där dammsugarn måste väga 7 kg typ), vattenlyft, mockning, halmlyft. Jag måste ju bygga muskler för fullt.
Nice!
Nu ska jag skypa med familjen. Ska bland annat berätta om att sonen har förstört en styck t-shirt och ett (en?) styck nintendo idag.
Här visas en bild som beskriver mitt nya jag på ett ypperligt sätt:
Det svarta är alltså min tröja. Det gråa är ett helt jävla spindelnät som sitter på den. Detta upptäckte jag när jag skulle byta om till denna tröja. Då kan man fråga sig, hur länge har jag haft spindelnät på stjärten?
Likadant var det igår på skype. När bilden på mig uppenbarades så hade jag skit i hela pannan. Inte en aning om vad det kom ifrån eller hur länge det hade varit där.
Och för första gången i hela mitt liv hamnar kläder enbart i tvätten för att de är skitiga, inte för att jag har använt dem två-tre gånger.
Förresten, jag kom på varför mina cykelbyxor gick sönder. Jag har helt enkelt cyklat för mycket med dem. Hur ironiskt är inte det?!
Jag behöver gå på toa. Men orkar inte. Det säger väl något om dagen hittills.
06:47 stiger upp 07:13 börjar göra matsäck 07:28 sonen är kvar i sängen, vi ska cykla om 2 minuter 07:50 framme vid skolan, något försenade 08:10 äter frukost 08:20 viker tvätt 08:25 ger katter mat 08:30 ger häst vatten och halm, fattar inte hur man ska få vattnet till hagen på smidigast sätt? gick fram och tillbaka med en lerig hink, blev skitig all over, sen halmspill på det 08:56 ger katter ögonmedecin 09:12 duschar 09:30-11:00 städar allrum2 samt toa2 11:00 äter en macka 11:11 städar kylskåp och frys 12:00 dimper ner framför datorn, ser på GA i 5 minuter sen cyklar mot skolan igen
Och nu är jag hemma. Behöver ta mig till toaletten.
Spottar ut vindruvekärnor som råkar komma på datorn. Förlåååt kompiiiis... Kollar på Grey's Anatomy. Är på säsong 4. Undrar vad mammi skulle säga om hon visste. Men hon vet ju inte.
Var ute och gick snabbt och energiskt med doggen innan. Insåg att jag hade behövt vantar. Men insåg också att jag var tvungen att stanna och bara titta på hur fint det var runtomkring (nu kör det förbi en traktorjävel igen) och känna hur bra jag mår. Det var väl en väldigt fin tanke och känsla?
Med denna positiva känsla lämnar jag er för idag.
Ha det bra eller må så gott som vissa i min släkt säger!
Utanför mitt fönster kör det inte mindre än tre traktorer. Människor springer mellan halmbalar och gör gud vet vad. För tillfället känner jag mig... på lite fel ställe.
Det sprider sig konstiga lukter här. Just nu stinker det av kattmat. Det är verkligen lustigt, för jag har inte rört någon kattmat. Eller jag gav katterna mat runt ett, men det var ju inte så att jag höll det i händerna och sen inte tvättade dem. Så varför luktar det som om hela min tröja är insmord med mosat torrfoder?
Toast luktar det också, det kommer från mina händer. Det har dock sina naturliga orsaker (skrev osaker från böran) för jag åt nyss toast.
Ni vet de underliga ljuden förresten? De har fått en kompis. Detta ljud är dock inte underligt, bara påträngande. Mitt rum ligger under loftet. Kidsen har en hemlig värld mitt inne bland alla halmbalar. Jag hör fotsteg, anonyma klamp samt röster. Kunde varit skrämmande! Men som sagt, jag vet ljudens källa, source.
Sist vill jag bara meddela att jag ska "få en häst" nästa helg. Det låter väl oerhört spännande! Ja, det tycker jag också. Än så länge vet jag bara att det är ett sto. Som har haft föl. Slut, det var allt jag visste. Skitspännande alltså!
Nu körde det förbi en traktor här och vi är tillbaka där vi började.
Idag har jag tvättat mina kläder för första gången. Eller jag håller på med det nu, tredje maskinen har 37 minuter kvar. Men fy vad kul det är iallafall! Ser fram emot att vika ihop torra kläder, sortera och sånt. Det som var dödstråkigt hemma är riktigt kul när det bara handlar om ens egna grejer.
Har även städat kontor1, gästrum, allrum1, hall2 och biblioteket. Kände sann glädje när jag bytte ut det vanliga dammsugarmunstycket mot en slags borste istället när jag dammsög bokhyllorna. Så enkelt det kan vara ibland.
Nu ska jag snart cykla till skolan för att hämta lillkillen. Kommer bli fett jobbigt för det blåser fortfarande asmycket och den första kilometern går i rak motvind. Man rullar knappt nerför backen, man får nästan gå uppför osv.
Lägg märke till tavlan. Fullklottrad med listor och påminnelser. Listor som inte behövs och påminnelser om saker jag inte kommer glömma... Bara för att det är kul med whiteboardtavla.
Åh. Jag skulle just räkna ut en grej och skrev upp allt på min whiteboardtavla. Och då slog det mig att det är roligt att man efter 3 år tänker "genom" istället för "delat med". Och så ritar man pilar och tänker "ger". Man skriver v.s.b. och menar "vilket skulle bevisas".
Jag är delad inför detta. En del tänker fyfan vad skönt att slippa matte och fysik och kemi och sånt. Den andra delen känner att man blir dummare för var dag som går. Sista kapitlet i Matte E, vad i helvete handlade det om?!
Och innerst inne känns det nog allt lite jobbigt. Lite waste of time fast tvärtom. Waste of capacity. Synd att jag gillade matte så mycket som jag ändå gjorde. Synd att jag inte gillar det tillräckligt mycket för att fortsätta med det.
nej nej nej nej nej ja! nej nej nej nej nej nej NEJ
Idag har det varit en ganska dålig dag. Ganska jobbigt med barnen. Jag är tydligen en sådan som bara säger nej vad man än frågar. Kan bero på att alla frågor handlar om leka med eld/äta godis/baka kakor/se på TV.
När jag sen ändå säger okej till att baka kakor så glöms det bort direkt. Då handlar nästa fråga om man får sticka ner ett kletigt finger i degen/om man får dega med sina skitiga händer/om man får äta hur många man vill/om man inte kan få ta en till ändå trots allt?
Och då kan jag inte annat än säga nej. Igen.
Det är som att varje ja leder till 15 nya nej. Istället för att vara nöjd med vad man får så spärrar man istället upp ögonen för att se vad nästa önskemål ska innefatta.
Att man dessutom inte kan sätta ett glas i diskmaskinen eller lägga en skitig tröja i tvättkorgen, det ökar inte direkt chanserna att få som man vill.
Nordanvinden är här. Nordanvinden och det tropiska regnet. Så sjukt kallt, så sjukt blåsigt och så sjukt blött. Dystert! Vi bakade negerbollar innan, det hjälpte lite. Men det är ändå deppigt att det känns som om min dörr har blåst bort för att det drar så mycket inne på mitt rum. Det är särskilt deppigt när man kliver ur sängen och man nästan känner hur det blåser utanför täcket.
Rolig grej på skype nu förresten. Hannes säger:
"Men du, din bild är jättedålig nu. Den är grovkornig."
Haha, grovkornig är ett ord jag nog aldrig tagit i min mun.
Mitt shoppingbegär är stillat och nu känns det som lugnet efter stormen. Dessutom har jag cuttat mina hårtoppar så det känns även bättre på den fronten.
Åh store tid. Blev hämtad på mitt rum igen för att lyfta ännu fler halmbalar. Två lass. Igår när det var 133 stycken, då var det bara ett lass. Idag spöregnade det dessutom så allt var skitbråttom för att halmen inte får bli blöt.
Min roll idag var att stapla, och att stapla högt. Fyfan alltså, det är inte ofta man kastar upp något som är 25 kilo tungt. Och det är inte ofta man gör det om och om och om igen.
Mina biceps är så stela att jag knappt kan böja armarna. Mina fingrar är flådda trots handskar. Min rygg knakar. Min lår och underarmar är sönderrivna. På bilden nedan ser ni att jag ser ut som en kanin för att jag är så sleten. Min tröja är genomblöt och genomhalmig, likaså min kropp.
Men jag kommer iallafall inte få gäddhäng, som Linnea sa! Och det känns fett bra! Dessutom är detta inlägget fejkat, jag har sedan bilden togs både duschat och ätit, tagit fram en film och satt på TV:n. Så läget är riktigt gött här.
Igår klockan tja... runt 22, då kom pappan in här och frågade om jag kunde hjälpa till att stapla halmbalar. Okej. Idag mår jag inte så bra. Lyfte 133 halmbalar igår som väger typ 25 kg. Riktigt slut i armarna alltså. Och fingrarna och ryggen. Har träningsvärk inne i handflatan.
Hej och hå jobba på. Har ätit både pizza och bakelse idag. Det känns lite i den lille magen, det grumlar lite liksom. Nu sitter jag här och hjälper Angela med ett bloggnamn. Har kladdat hela min whiteboardtavla full med alternativ men inget duger åt henne. Men jag är glad ändå över att ha en anledning att rita på min tavla. Att ha en egen whiteboardtavla är verkligen en barndomsdröm coming true.
den som väntar på någe gott väntar aldrig förlänge
Haha, jag har just filmat mitt rum här med kommentarer till. Håller på att kirra den till youtube så att ni kan se, dock är det "Ungefär 32. min kvar..." så ni får hitta på något annat en stund. Förstår att det känns olidligt länge, men det är inte mycket jag kan göra åt den saken.
Annars så... Den nya kattungen har gittat igen. Mamman pallade väl inte trycket så de har flyttat. Känns bra ändå att de är tillsammans... Ja, jag är väldigt känslosam när det gäller katter. Därför kändes det ASJOBBIGT när de som ska köpa en av de stora kattungarna var här idag. Och de ska inte ens köpa min favorit. Kommer inte palla när han ska åka härifrån.
Och PS, jag har sånt godissug att jag äter lakrits nu till och med. Deppig tjej!
Åh, alltså mitt internet är verkligen krassligt. Det stänger av sig med jämna mellanrum och jag har no clue varför. Så därför har jag ännu inte skrivit något om gårdagens drama.
För det första så fann vi en kattunge! I en stor kompressor (maskin som gör halmbalar exempelvis) låg det ett litet ensamt knytte och jamade. Vet inte riktigt hur upphittandet gick till för jag var inte med, när jag träffade den så låg den i en balja fylld med hö och jamade efter sin moder. Men denna moder kom inte så vi blev alla förskräckta. Jag googlade på "övergiven kattunge" och hittade vällingrecept och andra tips. Bland annat masserade jag den på magen så att den skulle kunna bajja om den behövde. Vanligtvis så gör mamman detta när hon slickar dem. Men iallafall.
Efter mycket oroande och velande så kom mamma katt ändå tillbaka. Och lyckliga familjen flyttades in till stallet där de nu bor, Mango och Tango. Såå söt liten plutt som jag fick döpa till just Mango eftersom mamman redan hette Tango.
Igår lastade vi även halm. Och jag är förvånad över mig själv för att jag inte har någon träningsvärk. Gud vet hur mycket varje bal vägde men cirka 20-25 kilo iallafall. Och dessa fick jag bära och kasta och stapla och kämpa med. Efteråt hade jag såntdär blodsockerfall så att jag darrade i hela kroppen. Tur då att vi först åt pizza och sen fick frossa i slik alltså godis. Jag tror att mina ögon lyste med chokladkakor istället för pupiller, så som det brukar bli med dollartecken.
Nåväleeeeh... Idag ska jag städa på mitt rum. Har aldrig sett en så skitig dörrmatta som den jag har HEHE.
HEHE! Kollar på Grey's Anatomy, är på avsnittet där Meredith plurrar och hon har inte kommit upp ur vattnet än. Så sjukt spännande, och så blir det plötsligt streamstopp - jag måste vänta 54 minuter innan jag får se mer. Vilken cliffhanger! Vad ska jag göra i 54 minuter?!?!
Jag är sjukt SJUKT shoppingsugen. Och i sjukt SJUKT stort behov av att klippa mig. I nuläget kan jag inte ha mitt hår utsläppt för det pallar inte trycket. Slitna äckliga torra toppar, måste skaffa annat schampo och balsam, men värst av allt är den där jävla luggjäveln. Det finns inte ett stycke på min kropp som jag hatar så mycket som min lugg. Den har varit ivägen ända sen jag föddes. Särskilt nu när den är lång och tjock som en korv. Om jag skulle ha mitt hår utsläppt så lämnar luggen inte mitt ansikte för en sekund och EHEHEHFSPGSJGW¤O jag känner så mycket hat till den.
Därför: jag funderar på att klippa riktig lugg. För den kommer inte vara ivägen på samma sätt, eller hur? Jag behöver aldrig sätta upp den eller bekymra mig över hur den torkar eller vad fan jag ska göra med den när håret är utsläppt. Den ska bara vara. Visserligen kommer den bli stripig och göra min panna fet men ärligt talat, hatet jag känner till min nuvarande "lugg" överskuggar det mesta.
Så om det inte kommer något vilt ramaskri här bland kommentarerna så är det möjligt att jag kirrar mig en lugg. Om jag hittar en duglig sax för jag pallar inte beställa klipptid på en dansk salong.
Alltså mitt internet var sönder igår och tidigare idag! Det är därför! Och käre gud så jobbigt det var utan just internet. Jag kände att jag var totalt avskärmad från verkligheten, att världen rullade utan mig, att jag var 462 km för långt bort från familjen och andra sådana oerhört ångestfyllda känslor. Detta är verkligen sant, inga överdrifter.
Detta berodde nog till stor del på att gårdagen var skitjobbig i övrigt. Jag passade barnen ända tills vi somnade, vilket innebar att jag var chef här hemma från att de kom hem från skolan till att de somnade. Och detta tyckte sonen var skitjobbigt (föreställ er en ny person som får bestämma - alla skulle tycka det var jobbigt). Så han var mest arg och skrikig hela dagen. Och jag kände att nej, detta var ganska jobbigt.
Och det hela blev skitjobbigt utan någon connection med tryggheten.
Men nu har jag skypat med mamma och sett Kenzas outfit inför kvällen, så allt känns tryggt igen.
Dock är jag stört trött efter att ha åkt bil i 6 timmar idag. Det tar vi en annan gång.
Jag sitter i valet och kvalet här. Ska jag cykla in till stan idag för att posta brev? Cirka 10 km säger min avståndsbedömning. Pallar jag det? Igår cyklade jag 12 km sammanlagt. Idag har jag redan kört 4. Är konstant trött i benen plus att jag har ont i ryggen sen gårdagens städning. Men de där breven måste postas. Och så är yoghurten slut och jag pallar inte en morgon till utan yoghurt.
Näe okej. Jag får väl köra nu då helt enkelt. Jobbigt dessutom att det är sånt sjukt spökväder ute. Varmt i solen men det blåser som fan, på ena stället är det kolsvarta moln, på andra stället klarblå himmel. Så vad ska jag ha på mig?!?!
Har tagit ut linser och tagit på glasögon. Allt för att kunna utföra den härliga vandringen från soffan till sängen utan att störas av sådana saker som att ta ut linserna först. Även tänderna är borstade. Och innan jag placerar mig i soffan ska pyjamasen tas på.
Jag älskar mig själv för att jag är så förutseende.
ÅH. Upptäckte nyss att mina cykelbyxor har gått sönder i hela baken. Hur är det möjligt?! För jävla dålig kvalitet alltså. Detta ställer verkligen till det. Mina cykelbyxor har varit en given grundpelare i min garderob. Vad händer nu?
Visserligen är det äckliga 16 grader nu så långbyxor är ju att föredra men ändååå... Jag orkar inte.
Fryser om fötterna dessutom. Får ta fram de ulltjocka.
18 augusti och 16 grader alltså! Och regn hela dagen.
Idag har det regnat hela dagen. Jag har haft regnbyxor på! Så oerhört förnedrande. Kände mig som en jättebebis. Imorgon ska jag laga middag. Planerar en härlig tacosrätt fast med kycklingfiléer istället för köttfärs. Har inte ätit kycklingfilé på aslänge och jag saknar det av hela mitt hjärta. Frågan är om det finns att köpa ens. Här finns ju ingen vanlig skinka. Bara hamburgerrygg, billig blöt med fettskiva i mitten. Den andra frågan är om jag ska ha regnbyxor när jag cyklar till stan imorgon?! Det ska regna tills på lördag, grannarna har börjat bygga en ark.
Den smörsorten vi köper heter Lurpak, haha. Tänk lurpack.
Häromdagen tyckte jag mig dessutom höra att det danska ordet för marsvin/hamster är morsgris! Haha, då gapskrattade jag inombords och än idag fnissar jag så fort jag tänker på det. Även om det nu inte stämmer så är bara tanken rolig, haha.
Så. Nu har jag köpt kuvert och papper. Känner mig riktigt hemsk dock för att det är så fula kuvert och papper. Men hos Böger & Papir fanns det antingen detta eller såndär liten ask med fem kuvert och ett sidenband runt tio papper. Och eftersom jag har flyttat hemifrån är jag ekonomisk så därför blev det de här.
Jag ska alltså skriva brev ikväll. Kanske. Om jag orkar. Vi får se.
Ps, jag har just duschat så jag är osminkad, det i kombo med en period av dålig hy gör att.. ja. Helst inte på bild, okej?
Vi inleder med hönshuset och raden av kaninlägenheter. Hönsen är rädda och kaniner har jag inte mycket till övers för. De bara rivs och panikandas och så kan de inte säga något till råga på allt. Så här borta är jag inte jättemycket. Det är bara när mitt djurälskande hjärta pickar särskilt hårt som jag går bort hit och fyller på vatten och liknande.
Del av rundpaddock samt vanlig paddock. I den vanliga har jag spelat brännboll och gjort typ fyrtio helvarv!!
Gårdens baksida ifrån hagen. Sjukt härligt väder idag, inte sant?
Hästflock! Alla dessa hästar är mammans, på bilden syns fem stycken, det finns även en sjätte.
Unge herr Spunk gillade min jacka. Tro det, den kostade för fan 800 spänn.
Hehe, här är ett glatt gäng underifrån. Det är Ellen (18 år), Kiwi (0 år) och Spunk (1 år)
Här är lillbebben Kiwi igen. Flämtade lite väl mycket på kameralinsen.
Här framfördes anmärkningar på mina skor. OKEJ. Det var kanske inte helt rätt val för att gå i en blöt hage man jag pallade inte hämta gummistövlarna.
Asså jag har tagit skitmånga fler bilder, men av någon anledning tar det ett år att ladda upp varje bild så jag hinner inte mer nu. Ska ju in till stan idag (hehehe träffa folk spännande) och det måste göras innan pöjken ska bli hämtad i skolan och innan jag ens åker måste jag finna hundskrället och låsa in honom.
På bilderna syns iallafall: 1. Baksidan och uteplatsen 2. Trädgård, studsmatta och koja 3. Ridhus och ena stallet
Okej. Idag har jag inte gjort något utav det jag skulle ha gjort. Lovade att ta kort, lovade att köpa brevpapper. Nu har jag inte gjort något av detta för jag har sovit istället, dessutom pissregnar det ute så jag gittar inte cykla till Rema 1000 eller SuperBest eller bokhandlaren. Och hela familjen är hemma nu så det känns lite pinigt att smyga runt med en kamera.
Men iallafalleeeeeh... Imorgon ska jag då alltså köpa: snacks (kom ihåg att det fanns asgoda chips på SuperBest), en tändare (inte till cig, till mina mysljus härinne), brev+brevpapper, frimärken och eventuellt krukväxter. Ska bli intressant att se hur jag klarar av att packa detta på min cykel.
På tal om min cykel, den är ju min farmors gamla och är därför ganska skröplig, men ack så underbar ändå. Detta tyckte dock inte sonen när jag hämtade honom vid skolan idag. Han gav den en blick och sa att den där är gammal och dålig, mina föräldrar kan köpa en ny åt dig. Jag protesterade vilt och sa att jag gillade den men han vägrade lyssna. Han tyckte bara den var riktigt dålig.
Lite senare skulle ni varit med. Då tvingades nämligen pedagogen Ellen lära en dansk sjuåring hur man stannar sin cykel när det kommer en bil (in mot diket, inte ut mot vägen som han gjorde förut) och hur man bromsar i nedförsbacke (använd bromsen tills cykeln stannar, sätt INTE ner fötterna). Vi har också utvecklat ett härligt system som går ut på att jag som cyklar bakom skriker ETT TVÅ TRE STOPP när vi ska stanna för att gå över vägen. Detta har börjat sätta sig nu vilket jag känner mig stolt över. Dock tar han för vana att övervärdera sina cykelkunskaper genom att istället för att bromsa lugnt och försiktigt göra en tvärnit varje gång jag kommer till STOPP.
Detta kan kännas lite risky. Därför brukar jag hålla andan varje gång han ska stanna. Och varje gång han ska starta. Och varje gång han pratar med någon längs vägen. Och varje gång en bil kör förbi. Och varje gång han vinglar ut mot kanten. Och varje gång han vinglar in mot vägbanan.
Troligtvis blir det jag som trillar snart. På grund av svimmning på grund av syrebrist.
Okej, jag har ett styck problem. Det stinker på mitt rum. Varje gång man kliver in här så luktar det hö och bränd fluga. Så öppnar man för att vädra - in kommer ännu mer hödoft samt en fluga per trettionde sekund. SÅ VAD GÖR MAN? Ska jag cykla in till staden och affären Rema 1000 som har extrapris på blommor? Ska jag hälla upp foundation/parfym i en skål? Till råga på allt så är det sjuk fuktigt idag, inte alls kul.
Jag har aldrig varit på ett ställe som ger ifrån sig så mycket ljud.
Dels har vi alla jävla traktorer som kör 2 meter utanför min vägg från tidig morgon till sen kväll. Alla är dessutom sånna riktiga monstermaskiner som fräser förbi med motorn på max.
Men. Vi har också de okända ljuden. Vart man än är i detta hus så låter det alltid som om någon jobbar nånannanstans. Till exempel när jag ligger i min säng, då dunkar det och grejas innifrån stallet som ligger vägg i vägg med mitt rum. Äsch, tänker jag, det är väl bara hästarna. Och jo, det kan det ju vara. Men när man väl är inne i stallet så hörs ingenting. Och är man inne i huset, då låter det från övervåningen, från vägen, från kylskåpet, från hallen, från trädgården och ö-ver-allt.
Visst kan det vara husets naturliga ljud som dunk från elementen till exempel. Men vi vet ju också alla att det kan vara spöken.
Jo men juste! Jag drömde en annan dröm, en som gjorde att jag skräckvaknade med hjärtat i halsgropen.
Det var hemma i huset i Sverige. Vid vår ena ytterdörr var det två tjädrar som utförde sitt tjäderspel. Den kvinnliga tjädern stod inne i huset och den manlige stod på trappan, inne vid den kvinnliga stod också jenniethefrog.blogg.se för att platta sitt hår. Hon viftade lite obestämt med handen mot tjädrarna när jag fick se spektaklet. Iallafall så rusade jag för att hämta pappa, han flög upp ur soffan och tog kameran med sig.
Tjädrarna förevigades sedan på deras vandring ut från huset och genom trädgården. Men när kärleksparet och pappa med kameran kom ut på vägen så flydde plötsligt tjädrarna i panik! Pappa sa med allvarlig röst:
- Men jag kan inte förstå vad som skrämde dem?
Vi blickade alla ut mot horisonten för att se vad som hade skrämt tjädrarna. Och se! Hjälp! 20 meter bort stod två björnar!
Ungefär här förvreds mitt inre i ångest. Pappa skulle bli dödad av björnarna. Jag själv stod ute i trädgården och skulle bli tvungen att klättra över ett högt nät för att komma in till huset igen. Jag skulle troligen också bli dödad.
När dramatiken var såhär tät och ångesten såhär fulländad så vaknade jag.
Inatt drömde jag om att en barnamördare gick lös och i vår avfallshög hemma i Sverige hittade jag en femkrona som kunde leda till mördaren. Vid femkronan hittade jag också en källa till en blandning av kärnkraft och vattenkraft, denna källa kunde rädda hela byn vi bodde i och jag trodde knappt mina ögon. När jag, Linnea och hennes kompisar skulle vittna för polisen lyssnade de emellertid inte på vad vi hade att säga, vi fick bara ett MVG för mappen som Linnea hade gjort med våra iakttagelser. Jag blev skitarg på tanten från polisen och skrek saker som fantombild! och för helvete! och lyssna på oss! och fingeravtryck! men tanten lyssnade inte på oss, vi fick bara ett MVG trots att vi inte ens går i skolan längre.
Okej... Nu är det byfest (älskar det ordet, vilken känsla det ger!) (alla som älskar byfest klappar nu! Klapp klapp) här alltså. Och jag sitter på mitt rum och funderar på hur kvällen kommer arta sig. Cirka 40 cowboys och cowgirls ska komma. Jag känner inte en enda och jag förstår inte så jättebra vad dessa okända människor säger. Visst är jag socialt kompetent men jag är inte socialt överkompetent så... Jag sitter på mitt rum som sagt och funderar på när det kan tänkas bli mat. Förresten! Mannen i huset äger en körskola och arbetar som körskollärare inne i Bogense. Gissa om jag blev nervös när han bad mig köra in till stan innan?! Med honom som passagerare alltså. Automatväxlad monsterbil dessutom. Hehehe tänkte jag, det är väl bara att köra. Och det var det, det gick bra. Förutom att jag körde på en grej som låg på vägen som fick hela bilen att skaka. Då skämdes jag lite. Men som sagt, det gick fint. Jag blev godkänd till att köra hans barn. Tillbaka till byfesten. Hur ska jag göra? Antagligen väntar jag några minuter till (till 18:00 exakt, jag älskar jämna klockslag) och sen går jag ut... Hjälp, kommer bli fångad av ett lasso.
Hej, det är Elln igen. Ironiskt att danskt folk inte kan uttala just mitt namn, för numer kallas jag enbart Elln. Men till kvällens ämne. Jag tänkte visa min flugfångare. Några av er har säkert köpt en elektrisk flugfångare nån gång. Vi har det hemma, ett gult tennisracket typ för 29:90 från Biltema. Här i Danmark däremot, har snackar vi the real stuff.
Denna grej är enorm för att vara en elektrisk flugfångare. Den är som de elektriska flugfångarnas Autobahn eller Djingis Kahn. Var god lägg märke till min lille fot som utgör jämförelseredskap. Och vad god lägg märke till perspektivet, min fot är närmst - Djingis Kahn är längst ifrån. Så sjukt fet alltså! Dessutom, varje gång en fluga eller liknande kryp fattar det oerhört korkade beslutet att uppsöka det lockande lila ljusskenet så låter det som när min far tuggar karamell med öppen mun - alltså, mätt i decibell, skadligt högt. Så jag undrar vem som egentligen blir räddast när det (NU GJORDE DET DET, SPRAKADE ALLTSÅ, EN FLUGA DOG) sprakar, jag som tror att det är bombdåd, eller flugan som dör av elchock.
När ingen från familjen mailar, är online på msn eller online på skype under en hel dag då börjar man klura. Vad har de för sig? Strömavbrott? Semester? Datakrasch? Dataförbud? Dödsfall?!
Haha, alltså nu är det byfest här igen. För tredje gången sen jag kom hit så strömmar det plötsligt in folk framåt kvällen. Utan att jag vet något. Har man tur så har man gjort sig iordning, har man otur så sitter man med joggingkläder, fett hår och osminkat ansikte. Denna dag har jag hästflätorna och städrocken. Är det okej? . Annars så... Bubblar det i min mage för jag måste gå på toa. Och innan när jag sökte uppmärksamhet hos kattungarna så var det två stycken som rotade i hinken där det står tomma kattmatskonservburkar, den ena katten låg inne i en burk och slickade, jag ville inte jättegärna dra ut honom ur kletet men vad gör man inte för en sådan sötisS.
Det skitiga på denna hand är numer vardagsmat. Nu har jag ändå skrapat bort 90% av all skit som kommer från hästarna. Smutsen under mina naglar är ett kapitel för sig. Jag tror att far är stolt.
Hej hej. Det här med cykligen till skolan på morgonen är ju ett kapitel för sig alltså. Dels är vi alltid försenade för att sonen är så förtjust i sin säng, dels är han ingen stjärna på cykeln ännu. Vi har utvecklat en strategi som går ut på att innan varje sväng eller överfart så skriker ja ETT TVÅ TRE STOPP! Och så stannar vi och leder cyklarna genom svängen eller över vägen. Men har man inte full koll så slutar det ändå ofta med att man kör ut i havrefälten, sladdar på asfaltskanten eller snubblar på trampan när man leder cyklen. Idag ska jag städa master bedroom bland annat. Påbörja mastodontprojektet köket också. Sen ska jag gå ut i hagen och leka med fölet Kiwi. hej med er!
Okej. Idag har jag städat sjukt mycket. Dammsugit sex rum, tvättat mängder av fönster, torkat speglar och handfat, tvättat en toalett, smort skinnmöbler med sadeltvål och sen såpavatten. Så när mina tre städtimmar hade gått föll jag ihop i ett närmast apatiskt tillstånd, tog den första kakan på åtta dagar och kände att den förtjänade jag. Dagen till ära tog jag iallafall på mig en tröja som jag vet att min far kallar för städrock.
Jag har även håret i knut för första gången, något som sonen här reagerade på. Han tyckte det var mycket svenskt och frågade om jag verkligen hade gjort den själv? Jo, det hade jag ju. Tyckte han att den var fin?
- Hehe... "Ja", svarade han på det och flinade för sig själv. Vet inte hur det ska tolkas men tar det som en komplimang till slut.
Förresten så fick jag en TV hit igår. En platt sådan. Hannes kommer dö när han får höra det.
Så så så lugna! Jag har duschat, no worries. Jag är inte den som är den som är den som låter svett torka in i håret och använder det som stylingknep dagen efter. Det vet jag visserligen ingen annan som gör heller MEN ÄNDÅ.
Nu ska jag följa plikten som kallar - maila till släkten. Någon dag ska jag köpa brevpapper och skicka brev till vissa av er. Det ser ni väl fram emot?
Alltså det som gör mitt hår så stripigt. Det är inte fett. Det är inte vatten. Det är svett. Jag har just haft min första ridlektion här och oh my god. Privatlektion i dressyr, jag tränas av en som tränat sin dotter till distriktsmästare och rider på en skitsvår 170 centimeter hög häst. Sjukt stor, seg, och tung i huvudet. Så att... Dör jag inte av träningsvärk imorgon så gör jag det på fredag.
Tydligen beror styckeindelningsfelet på att jag använder Google Chrome och detta gör mig väldigt irriterad. Hur kan det vara så?! Varför finns det inte en enda webbläsare som fungerar till allt? Och som är så bra som Google Chrome i övrigt är? Va va va?
Detta är från Internet Explorer. Se om det funkar.
Och säg inget om Firefox. Jag hatar det, det får mig att tänka på Windows 95 och gråa stationära klumpar på 25 kilo med 10'' skärm.
Åh gud. Jag har just dammsugit och tvättat ett trägolv på övervåningen. Typ 20 kvadratmeter stort och ungefär halvvägs var jag nära att svimma. På riktigt så att det svartnade för ögonen och jag var tvungen att sätta mig ner. Nu känner jag mig som en nyknådad deg. Inleder varje dag med att cykla 4 km. Sen äter jag frukost. Sen städar jag. Sen cyklar jag 4 km igen. Sen äter jag. Och jag antar att jag äter för lite eller något för fy fan vad trött jag är när jag äter där runt lunchtid, då är det knappt så att man kan hålla i mackan.
I eftermiddag ska jag rida för första gången. Det är jag skitnervös för. Känns som om jag kommer göra fel, spräcka byxorna, inte komma upp på hästen, trilla av och alla möjliga skitjobbiga andra incidenter.
Förresten så undrar jag om någon vet varför det inte går att styckeindela på denna blogg? Den här texten är när jag skriver den delad i tre stycken som är markerade både med tre mellanslag som indrag och sen enterhopp mellan varje. Syns det när man publicerar? Nej, inte på alla andra inlägg iallafall.
Varför söker sig flugor till kroppsdelar? På det här stället finns ganska mycket flugor, inte inne i mitt rum dock för jag har en elektrisk flugfångare stor som min överkropp. Men när man är ute i stallet, varför vill flugorna sitta på kroppar? Finns det mat i form av svett som det gillar?
Och varför ska de göka överallt? Varför inte lite privacy? Flugpar har gökat på mina ben, på mina axlar, i mitt hår och faktiskt på yttersta spetsen på mitt pekfinger.
Jösses. Cyklade med lillpöjken till skolan idag och herregud, det var inte lätt. Han cyklade omkull första gången efter 100 meter. Sen fortsatte det med turer rätt ut i havrefälten, krock in i min cykel och vingel över hela vägbanan. Vad gör man åt detta? Sjukt trafikerad väg dessutom så jag ville bara dö för jag kände så mycket ansvar.
Sen städade jag biblioteket, och då fick jag använda en dammvippa! Så undrar jag varför vi aldrig har haft en sådan? Mamma tycker det är skräp men jag har aldrig tagit bort spindelnät med något så effektivt.
Om 8 minuter ska vi åka till Ikea för att köpa det sista till mitt rum.
Igår fick jag förresten danskt personnummer. Det var coolt. Enligt de svenska reglerna är jag kille om man ser på de fyra sista siffrorna, men det är väl smällar man får ta.
Får middagen serverad, lånar en film, sätter på den på datorn med mina dunderhögtalare, slänger mig i soffan med en KitKat. Det här livet är bra! Dock var det min sista KitKat vilket betyder att jag måste ta mig in till stan imorgon för att fylla på snackslagret, men 0-1+1=0. Hängde ni med där? Noll är det alltså från början, sen cyklar jag till stan, då ligger jag på minus ett, sen äter jag en KitKat - tillbaka på noll igen. Det är väl riktigt bra? Ja!
Ska sätta på Avatar igen snart. Först ska jag smyga in och borsta tänderna samt säga gonatt till kattungarna.
Ni vet att det finns speglar som man är ful i? Till exempel dem på Missionskyrkan i Värnamos toaletter. Men iallafall, här på detta stället finns mitt livs värsta spegel. Eller det är ingen spegel, det är fönsterrutan på min ytterdörr.
Och jag tvingas titta på den där spegelbilden flera jävla gånger om dagen eftersom min dörr alltid är låst. Första gången under dagen är kvart i sju, och då njuter man ju något alldeles särskilt av att se sitt ansikte i en vanlig spegel, tänk då att se sitt ansiktet i en fulspegel.
Det är mig övermäktigt.
Innan var jag ute och trafiktränade en ettåring. En ettårig häst alltså. Det var sjovt.
Nu ska jag kolla om Linnea har fört in para på mitt kort. Har hon inte de ska jag nacka henne mentalt.
Första lediga dagen. Sov till halv elva, duschade, åt frukost, skypade med mamma och pappa, snuffade med kattungarna, la mig här. Ska sätta på Grey's Anatomy. Ska slappa.
Det ryktas dock om att vi ska paddla kanot idag. Det låg till och med en teckning på en kanot och namnade platser inne på köksbordet. Men det märker vi.
Vet ni? Jag gillar detta mer för var dag. Jag gillar människorna, djuren, huset. Men särskilt människorna.
Som när sonen sitter och ingående visar mig sitt Nintendo på oftast obegriplig danska, så ska jag välja vilken av de olika pokemons utvecklingsfaser jag gillar bäst, liker mest. När jag väljer den minst utvecklade skiner han upp och säger "Ja! Er den ikke bare söd?!"
Och innan när vi satt och åt mat så vräkte han i sig baguette. Mitt i allt prat hör jag plötsligt hans lyckliga röst "Jeg kan ikke hålla opp med att spise dette bröd!!"
Och när man frågar honom hur många barn han ska ha, då ska han ha fyra, därför annars blir det för jobbigt för hans fru.
Imorgon är min första lediga dag. Hade egentligen velat sova till 12 typ, men vi ska tydligen ut och paddla kanot så... Vi får se hur det blir med det.
Upptäckte just att svt play fungerar härifrån. Skönt! Antar att det beror på att min dator är svensk eller liknande för vanligtvis gör det ju inte det från utlandet. Eller det kanske bara är livesändingar som inte fungerar. Äh. Djursjukhuset fungerade iallafall och det blev jag lycklig över.
Jag är ensam hemma nu. Jag och hunden umgås väldigt tight. Snart ska vi ta en långpromenad.
Just nu skypar jag med Hannes för första gången. När han hämtade Linus började tårarna rinna. Fast jag tror att det bara var för att jag var glad över att se honom.
Annars så... Är mina ben sönderrivna efter att kattungarna klättrar på dem, mina naglar är ingrodda av smuts från hästarna och jag har hästdregel från ett föl på ena armen. Dessutom är jag osminkad. Inte riktigt fit for fight.
Innan när jag skulle hämta posten tog det mig 10 minuter att klura ut hur man stängde lådan.
Ska fråga om internet till mitt rum sen, nu fungerar det bara inne i huset.
Igår cyklade jag in till Bogense (tar ca 15 min). Det var bra gjort, mådde sjukt bra av att se människor, ungdomar, affärer, en yacht, en svensk bil, havet och sånt. Cyklade längst ut på bryggan och mediterade. Nästan iallafall.
Sen cyklade jag vidare till en mataffär och köpte ett snacksförråd av en väldigt dejlig kassör.
Okej. Nu är jag ensam. Det var inte riktigt så farligt som jag hade förberett mig på att säga hejdå innan. Visst skrynklade jag ihop ansiktet och grät och visst kastade jag mig på min säng och hulkade med magen efteråt. Men den där hundraprocentiga VILL DÖ-känslan infann sig inte.
Och det är jag evigt tacksam för.
.
.
Idag började mina sysslor för övrigt. Disk, dammsugning och städning av sonens rum. Skönt att göra något kände jag mest. Sonens rum blev dock inte klart för han vägrade hjälpa till och det blev bara ännu stökigare när jag inte visste var alla saker skulle vara.
Annars så... Har jag matat hönsen med vindruvor vilket inte var så populärt hos dem. För sur smak för de stackars liven kanske. Jag kan nästan vara inne hos kattungarna utan att darra på läppen nu så dit in går jag ganska ofta.
Hästarna har jag inte träffat så mycket. Moderns hästar går ute i hagen 24/7 och dit in vet jag inte om jag får gå ensam så det gör jag inte. Inne i stallet står det dock ett gäng som inte får gå i hagen därför att de är alltför värdefulla. En ska tydligen vara värd 800 000 danska kroner. Jag vågar knappt klappa den.
Jag var ute och gick med hunden innan, han är nog nästintill förälskad i mig nu. Han ligger här vid mina fötter tillsammans med de fem flugorna på som kryper på mina ben.
.
.
Jag har lovat mormor att jag ska maila henne och morfar, så det är väl bäst att göra det nu.
1. Hannes tar kort på Öresundsbron med mammas mobil, hon blir säkert överlycklig över dessa mästerfotografier.
2. Vi där bak i bilen.
3. Bostadslängan till vänster, till höger är halva längan stall.
4. Hunden som sedan har blivit min trogne följeslagare. Han ligger vid mina fötter och går vid mina fötter och hoppar upp i mitt knä och så vidare.
5. Innanför den dörren finns mitt mansion.
.
Vi kom hit igår runt 19. Rundtur i huset, visning av djur. Förutom hästar och hunden finns här kaniner, höns, katter och kattungar. Hade jag inte blivit lipig vid åsynen av kattungarna på grund av saknad efter min egna lille katt så hade detta varit underbart.
Okej. Nu är det gjort. Och det är bra. Det är bra här. Än så länge har jag bara träffat mor och son, far och dotter kommer hem på torsdag. Mor och son är iallafall höjdhopp.
Mamma går omkring här inne i mitt rum. Öppnar garderobsdörrarna och ser tre fulla hyllplan.
"Ska du inte ha med detta?! Använder du inte detta? Kan man ge bort allt detta? Raggsockar, jeans, shorts, Lucianattlinnen, tröjor... Vad mycket skräp du har... Mycket grejer."
Jo. Så är det nog, att jag har packat sex stora väskor, ändå syns det inte på mitt rum att det fattas grejer. Det skulle isåfall vara i min bokhylla där det är ett dammigt hål efter de böcker som fick följa med.
Näe hörrni. Nu vill jag ha det här gjort. Om ett dygn, då har jag iallafall fått ett hum om vilka familjen är, om hur stället ser ut och så vidare. Nu känns det som om jag ska ta ett steg ut i tomma intet, rätt ut i ingenmansland.
Jag har lagt en halvårsförbrukning linser i den. Jag undrar bara, vemfan skull använda denna skapelse som handväska?! Vem går och håller i den där kedjan och svänger fram och tillbaka med lillarmen så att lillväskan gungar?
Herregud vad mycket jag har packat. 6 väskor size XL till XXXXL plus datorväska plus handväska. Ändå syns det knappt i mitt rum. Och ändå har jag ytterliggare grejer som ska packas ner.
Det är så många jag kommer sakna. Så otroligt många människor och så oerhört mycket saker, platser, tillfällen. Alltifrån att borra ner näsan i Linus varma kattmage till att säga duDUDU till Anna och Mathilda.
Men mitt i alla dessa funderingar slogs jag plötsligt av att jag hade dragit det lite för långt. Nyss tänkte jag att jag kommer sakna mig. Att jag kommer sakna Ellen.
Och när jag tänker på att det faktiskt är jag som ska vara med om allt detta, då känns det så mycket bättre. Det är ingen liten ny människa som osäkert ska flacka med blicken och undra vad som pågår. Det är jag, det är jag som med 18 års kärlek och utmaningar i ryggen nu står inför nästa utmaning. Jag kommer inte vara någon annan eller någon ny, jag kommer fortfarande vara jag med samma värderingar och tankar.
Även om allt annat fattas mig, så kommer jag att ha mig själv. Och det gör mig lättad.